Första dagen kryssade vi mellan lyckade konserter och intressanta intervjuer i stekheta Göteborg. Här är några av dagens intryck och reflektioner.
Valpigt glada Oberhofer från Brooklyn inledde hela festivalen och passade sedan på att hänga kvar vid Linnéscenen för att kolla in Thurston Moore. Legenden från Sonic Youth, som redan på tisdagen spelade sina mer experimentella låtar på Pustervik, gav det mangel vi förväntat oss, men inget utöver det vanliga. Proffsigt men lite platt.
Amerikanska hip-hopstjärnor är inte direkt kända för att leverera fantastiska liveframträdanden. Sena, självbekräftande och söndersnackade spelningar bestående av halva låtar och medleyn av eget och andras material. De La Soul klarar sig ur de flesta fällorna och tar oss med på en resa tillbaka i deras låtskatt inramat av charm och glädje. De får till och med fotograferna i vaktdiket att stanna upp och delta i konserten.
Kvällens stora dragplåster är Refused spelning. Bandet från Luleå vars musik aldrig slutat att vara aktuell eller uppskattad trots att de själva inte funnits sedan 1998. Det år jag själv sist såg dem på Pampas i Hultsfred. Kvar finns glöden och engagemanget, även om Dennis Lyxzén själv tillstår att de kanske varit lite stelbenta i sitt obönhörliga manifest att aldrig komma tillbaka. Vi njuter i fulla drag, även om vi nog alla förstår att det är en Fågel Fenix vi bevittnat som snart kommer vara borta igen. Men det som kan återuppstå en gång ur aska kan göra så om och om igen.
Dave Hosking har tagit med sig sitt indie/folk/rockband Boy & Bear från Sydney till Pusterviks lilla scen på ovanvåningen (som är tillbaka i hörnet - Vad i Helvete!?) Stämsång, banjo, energi och kärlek. Var kan det passa bättre att spela Crowded Househyllningen Falling at your feet än för denna lilla, packade, svettdrypande publik.
Adam Bainbridge a.k.a Kindness inleder med orden ”a new future at the door, and then by accident the rythm comes and run”. Precis så känns det, att musiken som tar med sig hela publiken i en timmes soultrain råkade bli till av en slump. Det är musik som vi tycker om utan att egentligen veta varför och det är just denna ärlighet som gör Kindness så speciell. Närvaron är total från start då Bainbridge dansande smyger ut på Storans scen i sina lackskor och glider över golvet medan han vickar på höfterna och hoppar från ena sidan till den andra. Att debutalbumet World you need a change of mind har skapats med inspiration i många olika läger märks knappt under konserten då Bainbridge mycket skickligt lyfter upp den enhetlighet som genomsyrar det och som gör sig fantastiskt bra live. Kindness vill verkligen vara på Storans scen och även om framtiden spås vara god är det inget som tyder på bristande ödmjukhet hos denna dansante popinnovatör som kan gå hur långt som helst.
Fyra killar från Leeds och ett rykte om ett källarkollektiv var det som räckte för att skapa fenomenet alt-j. Namnet i sig verkar ingen i bandet riktigt förstå hur det kom till mer än att det skapar en triangel på ett populärt företags datorer. Något som de dock, väl i Sverige, insåg inte gällde hela marknaden. Här blir det en ”roten ur”. Live möter de alla förhoppningar som debutalbumet An Awesome Wave skapat. Samspelade och uppenbarligen bra vänner, vilket skapar en känsla av att titta på en kompis brorsas band på ett hak någonstans. Denna gången är haket Trägårn' på Stay out west men det verkar inte påverka alt-j. Deras spelningar avgörs till stort på hur publiken reagerar avslöjar Gwil Sainsbury i en intervju innan konserten och kvällens publik gör dem inte besvikna. Det är helt klart fler än k103 som upptäckt alt-j och med en debut som verkligen levererar lär det bara bli fler.
Avenyn välsignades av lite ”Brooklyn spirit” när bandet Friends från New York spelade på Park Lane. Det var coolt, det var avslappnat, det var funky och det var fresh! Detta gjorde spelningen extra given:
- Att sångerskan Samantha Urbani totalcharmade publiken, dels på scen och dels ute på golvet. Alla var hennes bästisar för en kväll.
- Att äntligen få höra ”I'm His Girl”, ”Friend Crush”, ”Home”, ”A Thing Like This” och övriga låtar LIVE IRL (och att dessa faktiskt motsvarar ens skyhöga förväntningar)!
- Att bandet utstrålar så peppiga vibes. Alla på sitt egna karaktäristiska vis. De ser så olika ut, ger så olika intryck (trummisen Oliver Duncan har kanske världens bredaste leende som under hela spelningen kontrasterar mot basisten Lesley Hanns bibehållna ”stone face”).
Efter att ha sett Friends vill man flytta till Brooklyn, starta band och hänga runt. As simple as that.
Swamp 81s kväll på Nef blir diamanten i kronan denna dag. Loefah & MC Chunky från Brixton leder oss in i manisk dans.
/Eva Gustavfsson, Emilia Håkansson, Stina Nyström
Kommentarer
Skriv ny kommentar