Musikredaktionen

Way Out West fick regn till slut

Det hängde i luften hela dagen, men ”klassiskt” Way Out West-regn fick vi faktiskt bara en stund mitt på dagen (och på natten). Cherrie och Amason var de som främst fick stirra ut över regnjackor och ponchos. Jag tror ändå det drabbade Cherrie hårdast, Amason har en trogen fanskara och musiken passar på något sätt att stå och mysa till i regnet. Amason fick dessutom uppleva den förlösning som infinner sig när regnet slutar och folk tar av sig luvan med breda leenden, en stämning ingen artist eller band kan konstruera på artificiell väg.

Dagens höjdpunkt skedde dock innan regnet hade börjat. Vi visste att det skulle hända men ändå var jublet storartat när Lorentz kom ut och gästade Madi Banja. Madi Banja hade inte direkt snålat före Lorentz utan bjudit ut både Imanella och Erik Lundin på scen, men båda bleknar i ljuset från Lorentz, en av de mest Way out West-kompatibla artisterna vi har. Don’t get me wrong, Madi Banja klarade sig utmärkt även utan Lorentz, men jag tror inte spelningen hade lyft riktigt lika högt om vi inte fått se dem tillsammans. Symptomatiskt för hela festivalen så var publiken även här mycket ung, på mina 28 kände jag mig något till åren där framme, men vid eftertanke gubbsuckade jag fram att de åtminstone inte bara lyssnar på elektronisk musik nu för tiden.

När regnet sedermera upphörde präglades resten dagen av sådant som känns typiskt för vad van och ”mogen” festivalbesökaren ägnar sig åt: kändisspotting i vip-området (gick sådär); kolla en stund på Stormzy eftersom det förväntas av en (han såg väldigt ensam ut där uppe på stora scenen jämfört med hur det var för ett par år sedan i Linné); gå till Linnétältet och kolla på ett band med bra drag (Viagra Boys) istället för att se avslutningen på Flamingo; åka ut till Bananpiren för att se ett gammalt favoritband göra en halvdann spelning (Deportees) för att sedan få huvudvärk, allmän bakisfeber och besluta sig för att åka hem!

När jag genomblöt rullade in på min gata med en elsparkcykel som jag tagit hela vägen från frihamnen så kände jag dock att: säga vad man vill men Way Out West är ändå alltid Way Out West och det är på något sätt fint och tryggt att det ångar på, och att mansjälv ångar på varje år. Och säga vad man vill om elsparkcykeleländet men GUD vad de har tjänat en väl under festivalen.
Tack och förlåt!

Ps. Fattar verkligen inte grejen med Viagra Boys, kan någon förklara för mig vad grejen är med Viagra Boys? Ds.

Text: Victor Johansson

K103s musikprofil premierar det lokala framför det nationella, det svenska framför det internationella och det oetablerade framför listettorna. Grundregeln är alltid att det ska vara musik som är intressant för våra lyssnare. Vår rotation är en blandning av pop, hip-hop, elektronika, soul, rock, reggae och ska. Varje vecka plockar musikredaktionen guldäggen från allt nysläppt och lägger till vår spellista. Alla de stora studentradiostationernas spellistor läggs därefter samman till Studentradiolistan - vår egen Topp 20-lista.

Redaktion

Connie Nguyen, Eva Gustavfsson och Stina Hjerpe.

Följ oss via RSS

Kontakt

musik@k103.se