Musikredaktionen

Redaktionen tipsar!

Eva_torpet.jpg

Eva Gustafsson, Stationschef

Plattor just nu:
Oh Harry - Arena Rock
Simon Gärdenfors - Att leva med skammen
Svenska Björnstammen - Dansmusik EP
Steget - Förändrar allt

Kommande spelning:
Gogol Bordello, Trädgårn 8 december. Eugene Hütz gypsy-punkgrupp från New York garanterar alltid vildaste festen.

Vill också tipsa om:
City - Fantisera.
Björn från SMK och Tjompa från The High Fives gjorde sommarens bästa låt. Nu väntar vi på mer.

www.baktakt.com
Baka mer - det är gott och svängigt.

Aloe Blacc - I need a dollar
En av årets bästa låtar och soundtracket till den helt ok dramaserien "How to make it in America". Organismens svenska version är charmig.

Bored to death (Säsong 2 startar 17 nov)
Den fiktive Jonathan Ames (Jason Schwartzman) är tillbaka i den verklige Jonathan Ames detektivkomediserie "Bored to Death".

Evas bästa låt för att...
...komma igång på morgonen: Andreas Tilliander - Let booty loose
...ladda för fezt: Violent Femmes - American Music
...hångla: Stone Roses - Fools Gold
...bli på bättre humör: Kamraterna - Kamrater
...somna till: Silverbullit - Knucklebuster

Redaktionen tipsar!

Pelle_476.jpg

Musikredaktionen tipsar om hetaste musiken just nu och grymma grejer man inte får missa.

Pelle Håkansson, musikredaktör

Plattor just nu:
Neil Young - Le noise
Soundgarden - Telephantasm
Black mountain - Wilderness heart

Kommande spelning:
Enmansorkestern Bob Log III kommer tillbaks till Göteborg! Den 10/12 spelar han på Sticky. Midlakes konsert på trädgårn den 16/11 kommer bli fantastisk.

Vill också tipsa om:
Lil Waynes kommande skiva Weezy’s 90's Ball, Volume One, ett album bestående av remixar och mashups av klassiska 90-tals dängor. Kan inte bli dåligt.... eller? Släpps 4/11. Sånt och annat matnyttigt hittar man på grungereport.net, bloggen för en utdöd genre.

Pelles bästa låt för att...
...komma igång: System of a down - B.Y.O.B.
...ladda för fest: Outkast - Hey ya
...hångla: Kashmir - Petite Machine
...bli på bättre humör: Fastbacks - Girls' eyes
...somna till: The nightwatchman - Battle hymns

Danko Jones lever på gamla hits

Alla besökare på Trädgår'n har en sak gemensamt. Sex. Ingen snackar om det, men på spelning så blir det ännu mer tydligt att om man är ett Danko-fan så är man själv lite dirty. Av den anledningen hoppas jag att fler än vanligt fick ligga, så att de kunde ha någon behållning av spelningen. För det är väl inte alltför hårt att påstå att Mr Jones lever på gamla meriter. Han kan inte längre rida på hitsen. Två nästan identiska album har släppts sedan Sleep Is The Enemy och inget har fastnat hos lyssnarna. Göteborgspubliken är inget undantag. Han inleder med att dra av två låtar från nya plattan men publiken hänger inte med. Först när introt till Forget my name ekar ut över den knappt halvfulla konsertlokalen åker armar upp. "En låt vi kan!" Nu är dom med. Tyvärr tar inte Danko tillfället i akt att bonda med publiken. Bandet matar låt efter låt och skippar mellansnacket, vilket hade varit lysande om det hade varit en utsåld arena. Nu är det en halvintim onsdagsspelning på Trädgår’n. Om man inte spelar avskalat akustiskt måste man jobba för att skapa lite tryck i flocken. Men för Dankogänget är det bara en vanlig dag på jobbet. Visserligen är det så jävla tajt så att det låter playback, men det blir lite för mycket av det goda. Utan varken mellansnack eller utspel börjar man undra varför man har cashat inträde på 300 spänn när man lika gärna kan dra ihop ett kompisgäng och röja till skivsamlingen hemma. Det skulle garanterat bli samma upplevelse. I ett av de få mellansnacken slickar Danko röv genom att berätta om hur Göteborg är världskänt för att vara ett metalmecka och att han vill flytta hela fucking "Metaltown" till Toronto för att liva upp stan. När han säger att det här ska bli den bästa spelningen på hela turnén vill man nästan ta till skämskudden. För det kan inte bli mer uppenbart att det är det inte. Efter några sedvanliga "hey hey" med publiken innan First Date kommer en hitkavalkad som skapar lite efterlängtad turbulens. Till och med ett litet solo smyger sig in som ett litet bevis på att det faktiskt är live. Sedan återgår det till det nya och okända.
Men även om det inte är den nya musiken som drar dit folk så är det fortfarande någonting. Jag tycker att Danko Jones ska gå till botten med vad det är innan han turnerar med ännu en medelmåtta i bagaget.

/Sofia Juvel

Way out west

Efter den magiska aftonen 2008 med Hedros & Hellberg i Annedalskyrkan förstod jag att Stegets klubbspelning på samma plats under årets Way out west var ett måste. Ingen på de fullsatta bänkraderna kan ha varit besviken. Matildas fantastiska röst och charmiga utstrålning blandat med Nils kraftfulla pianospel, dagen till ära på flygel. Dessutom växer duon under kvällens gång till en tiomanna orkester när gäst efter gäst dyker upp. Fiol, cello, trummor, handklapp och hela Gbgs ståbasSigge. Allt inbäddat i en suggestivt vacker ljusshow. Det spelar ingen roll att Matilda försäkrar oss om att vi alla går en säker död till mötes, efter konserten kan inget minska mitt lyckorus.

Nästa dag är det dags för Slottsskogen att öppna sina portar och för Way out west att bli festival på riktigt. Jens Lekman gör ett bra jobb med att få igång de nyfikna och förväntansfulla men ännu avvaktande besökarna. Därefter infinner sig en segma och gig efter gig blir en oengagerad gäspning. Sluta rutinspela och hitta på något mer engagerande. Detta är en festival! Här har ni ju chansen att locka nya fan som inte fastnat för er tidigare.

Får några kickar av Jónsi och LCD Sound System, men det är först M.I.A som visar hur man underhåller en publik. Några intervjuer ville hon inte bjuda på, inte ens till Mats Nileskär, men hon ger allt på scen. Bas, driv, laser och dans.

Lördag och fortfarande inte en droppe regn. Nu är det dags för den spelningen med från min sida mest förväntningar och förhoppningar. Londonbaserade Mumford & sons debutalbumet Sigh no more blev höstens stora favorit och lovade gott inför turnerandet. Publiken som samlats framför Azaleascenen i solen möter ett energiskt folkrockband som idag är extra glada eftersom Premier League åter är igång. Även om alla i bandet sjunger så är det Marcus Mumford stämma som fängslar allra mest. Man kan ju inte heller låta bli att imponeras av hans simultanförmåga när han sjunger, spelar gitarr och spelar bastrumma samtidigt.

Det som många fler sett fram emot är självklart Håkan Hellströms framförande av debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg. De som står längst fram tog plats redan när parken öppnade och fick lön för sin möda redan under Anna Ternheims extranummer, Broder Daniel-covern Shoreline, som gästades av Henrik Berggren. Håkan är glad, pratsam och nostalgisk. Tillsammans med publiken gör han en tidsresa tillbaka till tiden när allt började. Sedan avslutar han med en nyskriven låt som han kanske bara kommer framföra ikväll och aldrig mer. Allt är magiskt och inte det minsta tragiskt. Precis som vi visste att det skulle vara. Det är nästan så att man känner sig lite orättvis med sina höga förväntningar. Men jag har ju aldrig under 10 år och säkert 15 konserter gått hem och tänkt -” Jo det var väll ok, men inte lika bra som den gången när...” Med ett decennium av fullträffar i bagaget Håkan Hellström en av de bästa liveartister vi har.

Efter att Chemical Brothers förvandlat parken till en riktig skogsfest är det dags att sluta festivalen som den började, på klubb. Efter att först hamnat i kön till en svartklubb och inte alls det Stay out westarrangemang som vi sökte, blir det hip-hop med Freedom Writers på Röda Sten. Promoe och Cosmic kör en rolig blandning av Sedlighetsroten, Promoe och Looptrooplåtar. De flesta på grafftema. En väldigt intim spelning som känns oldschool och på gränsen till improviserad. Det är härligt att se Cosmic på scen igen efter avhoppet från Looptroop för två år sedan. Det är också roligt att se Embee reagera i publiken när Freedom Writers av arrangören presenteras som Looptroop. Inte det bästa ljudet, men en vibe som går rätt in i hjärtat och ger en lysande avslutning på ännu en lyckad Way out west-festival. I år dessutom helt utan hällregn i parken. Fortsätt på den trenden.

/ Eva Gustavfsson

Kaos - Två dagar som satte Mellerud på kartan. Eller i varje fall i regnet.

Vi styrde vår lilla Toyota mot Dalslands pärla Mellerud ganska tidigt på fredagsmorgonen. Vi hade bokat en intervju med Skånes stolthet Babian redan vid lunchrycket. Ungefär samtidigt som vi åkte förbi Nuntorps Naturbruksgymnasium nådde regnet våra fönsterrutor. Detta regn följde oss ända in till Mellerud City och stänkte ner våra hjässor när vi steg ur bilen för att hämta våra presspass.
Regnet följde även med oss efter vi hämtat dem. Också in i campingområdet. Om ni undrar, ja, även in i tältet faktiskt. Men men, vi ska inte klaga. Vi gjorde faktiskt inte det heller. För, likt en skänk från ovan (regnet såg vi snarare var en bestraffning) så ringde Tobias i Babian och säger att allt var grönt för en dejt i backstageområdet. Vi traskade in i den ombyggda gympasalen och gjorde vår första intervju, en väldigt underhållande sådan. Det berättas om vad Babian tyckte om Mellerud, roliga omslag och vad som egentligen hände i Emmaboda.
Asha Ali kickade igång världens första KAOS. Ja, kickade igång och kickade igång, ett femtiotal tappra åskådare hade trotsat regn och rusk för att höra henne. A shame, hon var och är väldigt duktig. Något fler hade samlats för att se Babian. Tur var väl det, de bjöd på ett ruskigt scenframträdande och fick publiken att trotsa eventuella kallsupar med följande lunginflammationer och få dem att sjunga å dansa i regnet. Kuriosa är att K103 faktiskt blev omnämnda i en av Babians låtar, men, mer om det i höst när ni kommer kunna höra alla våra intervjuer.
Till allas glädje började campingområdet att fyllas på och leran framför scenen/scenerna alltmer befolkad. Fredagskvällen var rockkväll, som bland annat innehöll Mustasch med Ralf Gyllenhammar i spetsen. De drog på en riktigt bra spelning och den regnbefläckade publiken var med på noterna. Efter Mustasch var det de gamla rävarna i Sators tur att inta scenen och de gjorde det riktigt bra. Det märktes att de hade varit med förr. Direkt efter spelningen tog vi oss backstage för en intervju med medlemmarna Kenta och Chips. Där fanns dock ingen bra plats att vara. Lösningen: En Cadilac från 1953. Detta var vår absolut roligaste intervju, och vi fick ett långt snack med Sators frontmän som bland annat innehöll The Ramones, deras relation till Killinggänget och varför Kent Nordbergs karriär eventuellt kan vara över.
Direkt från Sators ljuva stämmor till lördagens bravader. Lördag betydde Hiphop-afton på KAOS. Petter, Organismen och Looptroop skulle alla trafikera festivalen senare på kvällen. Själva hade vi intervju inbokad, med artisten, tillika en av upphovskvinnorna till KAOS, Carolina Wallin Perez. Innan dess passade vi på att ta tempen på festivalområdet som denna morgon faktiskt var fri från himmelens droppar. Tyvärr, får man nog säga, var det inget stort folkhav som campade under dessa dagar. De som däremot var där, var riktigt sköna människor. Men skönast av dem alla tyckte vi nog ordningsvakten var. Trevlig, rolig, och med en underbar dialekt. Självfallet haffade vi honom för en intervju.
Vi träffade Carolina Wallin Perez i fiket vid backstageomdrådet under lördagseftermiddagen. Hon är en sådan människa, som utan att man växlat ett ord med, fattar ett genuint tycke för. Det genuina tycket förstärktes ytterliggare under pratstunden. Vi pratade om KAOS, varför hon vill sätta Mellerud på kartan och när hon egentligen ska sluta göra covers. Och hennes fascination för Eddie Meduza såklart.
I det obligatoriska kvällsregnet såg vi först Salem, och sen rullade det på ända tills Petter hånglade upp mikrofonen runt 02. Vi hade en härlig kväll, helt enkelt.
Nu har vi kommit till det där stycket då det är dags att knyta ihop säcken. Ta fram essensen av Unibrows möte med KAOS. Summan av kardemumman. Och visst, vi ska inte göra dig som faktiskt orkat läsa denna text ända hit besviken. Det var en grymt bra festival, enormt imponerande för att vara ett förstagångsevent. Alla var trevliga och tillmötesgående (speciellt den fina ordningsvakten). Musiken var bra och artisterna fanns där. Dock är det tyvärr inte alls säkert att KAOS fortsätter och blir en andraårselev i den svenska festivalskolan. Det är enormt hög konkurrens, ort efter ort med musikarrangemang tvingas häcka i konkursbon, arrangemang som kanske haft fler och större artister än de som tagit riksväg 45 till Mellerud. Men, visst finns det chanser. Helt klart en fin, om än ganska lerig, grund att stå på. Lyckas Mellerud bara hålla sig kvar tills nästa år kan detta nog bli riktigt bra. För efter regn så kommer ju som bekant solsken.

/ Dag Levin - Unibrow

K103s musikprofil premierar det lokala framför det nationella, det svenska framför det internationella och det oetablerade framför listettorna. Grundregeln är alltid att det ska vara musik som är intressant för våra lyssnare. Vår rotation är en blandning av pop, hip-hop, elektronika, soul, rock, reggae och ska. Varje vecka plockar musikredaktionen guldäggen från allt nysläppt och lägger till vår spellista. Alla de stora studentradiostationernas spellistor läggs därefter samman till Studentradiolistan - vår egen Topp 20-lista.

Redaktion

Emilia Håkansson, Eva Gustavfsson, Stina Hjerpe och Pierre Strandberg.

Följ oss via RSS

Kontakt

musik@k103.se