Musikredaktionen

Lek och stoj med Coldplay

DSC05113_etta.jpg

Where the action is flyttade detta år till Göteborg och välkomnades med värme av både besökare och väderlek. Azalea är den perfekta platsen för en festival. Centralt utan att störa för mycket, lagom stort område och vackert omringat av träd som gav behövlig skugga och svalka denna heta dag. Musikutbudet spretade kanske inte så fantasifullt. Över lag ganska homogent startfält som på förhand utpekade att man nog inte skulle vänta sig några stora överraskningar, men ändå räkna med att de flesta kommer leverera.

Första timmarna avnjuter de flesta sittande och avslappnat framför bland annat Serenades, Jenny and Johnny och Paolo Nutini. Man passar på att kolla av området och kollar kanske in signeringar hos Bengans.

Det är först när Daniel Adams-Ray tar plats på scen som den första stora publiken är samlad. En lite försiktig start för att se om publiken är med, följs av en säkrare Daniel när han märker att de var på hela tiden. Inte ens faktumet att han inte är helt hemma med Göteborgs geografi, och kallar Slottskogen för Slottsparken, får dem att svika. Alla älskar honom. Damer som herrar, även om damerna kanske hörs lite mer. Live märks ännu mer hur väl sammansatt hans debutplatta är.

Nästa akt är The Ark. Det där bandet som man ofta känner sig ensam om att gilla eftersom ingen vill erkänna sig som deras fan. Men framför Azaleas stora scen blir det tydligt att det bor en glamrockare i varje själ på WTAI. Ute på sin avskedsturné kör de en hitkavalkad blandad med snabba klädbyten och Ola Salos typiska långrandiga men charmiga mellansnack. Ola lyckas dessutom avslöja Lisebergs ännu hemliga gäst den 25 augusti, genom att glatt lova att vi fortfarande har en chans kvar att se dem i Göteborg. The Ark äger scenen och publiken som är med på minsta vink. Vana trogen avslutar de med Calleth you, cometh I och allmän allsång.

Efter The Ark kliver Bright Eyes självsäkert ut på High Voltage Stage. Det blir snabbt uppenbart att Conor Oberst har tagit sig ut ur det riktigt beckmörka och lagt sig bekvämt till rätta på sin plats i indiepopdjungeln. Tyvärr svajar ljudet lite emellanåt, men bortsett från det genomför de spelningen lika rutinerat som väntat. Ett något oväntat gästspel av First Aid Kit på tamburin som verkar gå Conor obemärkt förbi blir en extra liten bonus.

Det börjar dra sig mot den tidiga kvällen innan Glasvegas drar igång inför den inte helt oväntat hittills största publiken för dagen. Sist de var här, för två år sedan, spelade de både inför en exklusiv skara på Storan i mars och på Way out west i augusti. (Vi räknar inte deras besök på Bengans i våras.) Med en ny skiva i ryggen är det ett etablerat rockband som återvänder till vårt kära Göteborg. Men trots det starka låtmaterialet präglas konserten av en viss förvirring. Iförd mörka solglasögon mumlar James Allan mellan låtarna, ömsom åt ljudteknikerna och ömsom åt publiken, vilket gör att det bestående intrycket blir att det känns som att de knappt är närvarande.

Det var mer osäkert vad vi kunde förvänta oss från sångaren i the Killers, Brandon Flowers, som besöker Azaleadalen med sitt kompband. Det blir dock snart uppenbart att till skillnad från Glasvegas är det inget fel på hans scennärvaro. En gissning är att vi inte var ensamma om att inte ha hört hans soloskiva som släpptes i fjol, men trots att the Killers låtar föga oväntat fick igång publiken allra mest verkade förvånansvärt många känna igen även hans egna låtar. Iförd röd skjorta och svart väst och med ett stadigt pojkaktigt leende såg Brandon verkligen ut att stortrivas på scenen. Trots det avslutar bandet spelningen oväntat tidigt. Vilket är synd, för vi hade gärna hört mer.

Sist ut är Coldplay, festivalens största bokning. Tillhör inte deras trogna fanskara, men har ändå sett dem tidigare på Orange stage i Roskilde för snart 10 år sedan och vet att de är ett proffsigt liveband. Här blir det otvivelaktigt mer familjärt. Dels av den mindre skalan, men mest pga Chris Martins otvivelaktiga spelglädje. De har en väldigt bra dag på jobbet som de delar med publiken på ett öppenhjärtigt sätt och skapar en vi-känsla som höjer intresset även bland dem som ”bara ska lyssna lite”. De spelar inte bara för oss, utan med oss. Hitsen blandas med mycket lek och stoj; lövformat konfettiregn, jätteballonger och fyrverkerier. Vuxendagis tycker kanske vissa, men varför inte tycker jag.

Vi välkomnar Where the action is tillbaka nästa år. Med kanske lite mer vågade bokningar och lite mer action. Bra arrangemang som flöt på nästan felfritt, förutom lite kackigt ljud på lilla scenen. Skulle gärna se en lite senare avslutning. Man känner sig lite för vuxen när man går hem kl 23, men kanske måste pingvinerna sova då.

/Eva Gustavfsson & Christopher Jensen

Metal Town i bilder

IMG_3673front.jpg

Du har väll läst K103s rapport från Metal Town. Här ser du även hur det såg ut på plats. Våra reportrar Pelle Håkansson och Christopher Jensen representerade oss på plats.

Roskilde bjuder in alla Arvikabesökarna

roskilde_2011.jpg

Arvikafestivalen har just gått i konkurs. Roskilde Festival bjuder alla med en 3-dagars biljett till Arvika 2011 fri entré på Roskilde Festival.

14:e - 16 juli skulle den tjugonde Arvika festivalen i ordningen ha ägt rum. Men biljettförsäljningen har gått så dåligt att Arvikafestivalen nu ansöker om konkurs och ställer in. Det lämnar en hel del festivalpublik utan festival och och ersättning. Mycket tråkigt tycker Roskilde Festivalen och erbjuder är alla med en 3-dagars biljett till Arvika festivalen fri tillgång till årets annars utsålda arrangemang.

"Det är alltid sorgligt när ett musikarrangemang måste viftar med den vita flaggan. Mest av allt är det en slag för publiken, som plötsligt berövas en festivalupplevelse. Därför välkomnar vi dig i Roskilde, och entrén kostar dem något mer än deras Arvikabiljett", säger taleskvinna Christina Bilde.

Publiken som vill till Roskildefestivalen, tar helt enkelt med sig sin Arvikabiljett till ingångarna till Roskilde Festivalen, där det byts mot ett Roskildearmband.

Metaltown - fredagen

metaltown2011.jpg

Festivalen Metaltown fyllde sju år i helgen och K103 var självklart på plats! Trots sin unga ålder har festivalen redan hunnit med att uppleva en hel del förändring. För tre år sedan fick festivalen sitt nuvarande två-dagars format och i år, efter sju år på Frihamnspiren, var det dags för Metaltown att flytta längre ut på Hisingen. Närheten till centrum offrades för att kunna öka publikkapaciteten till 25 000. Stadsfestivalen skulle till slut växa upp och bli en ”riktig” festival och detta innebar även att man för första gången erbjöd ett campingområde.

Det nya festivalområdet visade sig dock vara förvånansvärt ogenomtänkt. Avlångt till formen tvingades man gå genom publikhavet vid en av festivalens två huvudscener för att kunna nå övriga scener. En logistisk blunder som skapade långa köer vid ingången och stor frustration bland festivalens besökare. Med tanke på att det inte råder brist på öppna ytor ute på Hisingen så kan man undra om det inte finns otaliga områden som hade passat bättre.

Med all denna förändring så var det upplagt för att det skulle förekomma visst strul, eller barnsjukdomar som det så ofta kallas, men att kalla kaoset som uppstod när merparten av festivalens besökare skulle ta sig tillbaks till stan på fredagsnatten för barnsjukdomar är en skymf mot både röda hund och mässlingen. Kön till bussarna ringlade sig hundratals meter och frustrationen och ilskan var märkbar när besökare för K103 vittnade om hur köerna inte rörde sig det minsta. Även de som hade tänkt kosta på sig en taxiresa fick finna sig i att vänta. Kanske hade taxi-kaoset kunnat undvikas om alla stans större taxibolag hade fått köra till och från festivalen istället för att ett enda bolag köpt sig ensamrätt. Till slut fick många nog efter att ha väntat i timmar och begav sig av till fots längs Hisingsleden.

I slutändan var det nog så att arrangörerna inte var riktigt redo för att anordna en festival av den kalibern som man har haft ambition till. Redan tidigt på dagen fick vi föraningar om att det fanns ordentliga flaskhalsar i organisationen. Vid 11-tiden på fredagsförmiddagen ringlade kön till armbandsutdelningen från Shock hela vägen upp till NK på Östra Hamngatan.

Nåja, nog om missarna. En festival handlar ju även till viss del om musik. Årets program bjöd på något för alla – Stort och litet, gammalt och ungt, lokalt och internationellt. Fredagen gick i lite lugnare tempo, om man nu kan prata om ett sådant på Metaltown. Vi noterade att till och med Fredrik Strage hade förvirrat sig ut från Stureplans klubbtoaletter för att titta på Graveyard. Göteborgarna, vars platta Hisingen Blues har hyllats unisont av kritikerna och fått ordentligt med speltid på K103, har av publiktrycket framför scenen i Close-up tältet att döma skapat en hype som sträcker sig långt utanför Hisingens gränser.

På festivalens huvudscen red Anvil en runda till på framgångsvågen som den fantastiska dokumentären om bandet har skapat. Även om inte trycket framför festivalen huvudscen nådde samma nivåer som under Graveyard var det ändå en hel del människor som hade lämnat öltälten för att se festivalens åldermän. Kanadensarna levererade en klart godkänd insats, säkerligen mycket tack vare K103s lyckönskningar backstage.

Fredagens stora dragplåster System of a Down avslutade huvudscenernas program. Tillbaks efter 5 års uppehåll visade dem inga tecken på rost utan levererade kvällens bästa konsert. Bandet blandade och gav från hela sin katalog och passade dessutom på att bjuda på Dire Straights Sultans of Swing. Eventuellt kan man klaga på ett lite svajig och byigt ljud när vinden låg på, men jag har svårt att tro att någon var missnöjd förutom de stackarna som valde att se Soilwork på Close-up scenen istället. Serj, Daron och de andra har länge haft ett rykte om sig att vara dåliga live men på Metaltown bevisade de att det är just inget annat än ett rykte.

Per Håkansson & Christopher Jensen

Metaltown - lördagen

metaltown2011.jpg

På lördagen dök dem lite tuffare pojkarna och flickorna upp. Och dagen till ära bjöds vi även på ett riktigt Metalväder då fredagens solglimtar byttes mot hell-regn. Cradle of Filth, Baptized in Blood och Bring me the Horizon var några band som bjöd på growling på lördagen. Avenge Sevenfold visade sig vara en mycket positiv överaskning efter att kanske lite väl orättvist tidigare på dagen ha fått epitetet emo-generationens Metallica av K103s utsända. De passade även på att visa upp årets häftigaste scendekor i form av ett kyrkogårdsstaket med eldar på toppen.

Avenge Sevenfold följdes av Korn, bandet som i mitten på nittitalet fick en hel generation att önska sig sjusträngade gitarrer i julklapp. Men det var som sagt då. På senaste tiden har plattorna inte varit mycket att ha, så frågan var om vilket Korn vi skulle få se på Metaltown. Vi behövde inte fundera över det speciellt länge innan Korn ställde in skåpet där det skulle stå, levererade en formidabel käftsmäll och bevisade en gång för alla att man kan vara bäst även om man spelar säckpipa. Vi bjöds på en urladdning som Hisingen sent ska glömma. Korn har gjort det lite till en vana de senaste åren att komma till svenska festivaler (Hultsfred -07, Arvika -09) och pulverisera allt motstånd, och så även i år. K103 bockar och bugar för uppvisningen och ser redan fram mot nästa gång vi får stifta bekantskap med Jonathan Davis vrede.

Trots arrangörsmissar och Göteborgsväder så var det ändå idel glada miner både på festivalcampingen och på den improviserade och inte helt officiella festivalparkeringen/campingen utanför Säve depå där K103 underhöll grannar och förbipasserande. På lite mer nischade festivaler som Metaltown brukar förbrödringen bland besökarna vara extra stor och årets Metaltown var inget undantag. När vi till slut tog tjuren vid hornen och begav oss bortåt de fruktade bussköerna blev vi även lyckligt överraskade av att regnet verkade ha spolat bort dem. Till skillnad från dagen innan tog det inte mer än tio minuter innan vi satt på en buss på väg in till Järntorget.

Säga vad man vill om den kaotiska inledningen på helgen, men bedriften att arrangörerna på en dag lyckades bringa ordning på det kaoset var riktigt imponerande. Döm själva, men vi väljer i alla fall att ta det som ett tecken på att de kanske trots allt är redo att ta Metaltown vidare till nästa nivå.

- Christopher Jensen & Per Håkansson

K103s musikprofil premierar det lokala framför det nationella, det svenska framför det internationella och det oetablerade framför listettorna. Grundregeln är alltid att det ska vara musik som är intressant för våra lyssnare. Vår rotation är en blandning av pop, hip-hop, elektronika, soul, rock, reggae och ska. Varje vecka plockar musikredaktionen guldäggen från allt nysläppt och lägger till vår spellista. Alla de stora studentradiostationernas spellistor läggs därefter samman till Studentradiolistan - vår egen Topp 20-lista.

Redaktion

Emilia Håkansson, Eva Gustavfsson, Stina Hjerpe, Pierre Strandberg och Connie Nguyen.

Följ oss via RSS

Kontakt

musik@k103.se