Musikredaktionen är tillbaka på K103 efter en sommar fylld av härliga musikupplevelser. Dags att djupdyka i de senaste musiksläppen och hitta guldkorn till vår station. Flera artister som gjorde bejublade framträdanden på årets Way out west letar sig in på vår lista. Brittiska Shura, stockholmska Amason och göteborgaren Miriam Bryant.

Oso Oso är ett amerikanskt emosoloprojekt av Jade Lilitri från Long Beach, New York. Senaste albumet heter Basking In The Glow och släpptes 16 aug.

På USAs andra kust hittar vi Jay Som aka Melina Mae Duterte, också aktuell med nytt album. Anak Ko släpptes 23 aug och följs av turnén Anak Ko World Tour, som dock inte kommer närmare än Köpenhamn för oss.

Dessutom: Janice feat Molly Hammar, Bakar, Theophilus London feat. Ian Isiah, Roffe Ruff, Mahalia, Stilla Havet, Tribe Friday, Glossii

Hela rotationen kan du lyssna på här:

https://open.spotify.com/user/k103/playlist/6XUaCdWD0S6yHgZXr8NXpM?si=iv...

Musikredaktionen var givetvis på plats under årets Way Out West och träffade då Jireel och Shura!

Jireel har minst sagt gått från klarhet till klarhet med sin rnb-trap full av känsla och vardagsbetraktelser. Hör honom berätta om senaste ep:n "Nitton", vad som är på gång framöver och vad ordet "känsla" egentligen betyder.

Lyssna här: https://www.mixcloud.com/K103/jireel-way-out-west-k103-190809/

Med bara några dagar kvar till sitt andra albumsläpp gästade Shura Way Out West och vi ville såklart höra om nya plattan "forevher"!

Lyssna här: https://www.mixcloud.com/K103/shura-way-out-west-k103-190810/

Det hängde i luften hela dagen, men ”klassiskt” Way Out West-regn fick vi faktiskt bara en stund mitt på dagen (och på natten). Cherrie och Amason var de som främst fick stirra ut över regnjackor och ponchos. Jag tror ändå det drabbade Cherrie hårdast, Amason har en trogen fanskara och musiken passar på något sätt att stå och mysa till i regnet. Amason fick dessutom uppleva den förlösning som infinner sig när regnet slutar och folk tar av sig luvan med breda leenden, en stämning ingen artist eller band kan konstruera på artificiell väg.

Dagens höjdpunkt skedde dock innan regnet hade börjat. Vi visste att det skulle hända men ändå var jublet storartat när Lorentz kom ut och gästade Madi Banja. Madi Banja hade inte direkt snålat före Lorentz utan bjudit ut både Imanella och Erik Lundin på scen, men båda bleknar i ljuset från Lorentz, en av de mest Way out West-kompatibla artisterna vi har. Don’t get me wrong, Madi Banja klarade sig utmärkt även utan Lorentz, men jag tror inte spelningen hade lyft riktigt lika högt om vi inte fått se dem tillsammans. Symptomatiskt för hela festivalen så var publiken även här mycket ung, på mina 28 kände jag mig något till åren där framme, men vid eftertanke gubbsuckade jag fram att de åtminstone inte bara lyssnar på elektronisk musik nu för tiden.

När regnet sedermera upphörde präglades resten dagen av sådant som känns typiskt för vad van och ”mogen” festivalbesökaren ägnar sig åt: kändisspotting i vip-området (gick sådär); kolla en stund på Stormzy eftersom det förväntas av en (han såg väldigt ensam ut där uppe på stora scenen jämfört med hur det var för ett par år sedan i Linné); gå till Linnétältet och kolla på ett band med bra drag (Viagra Boys) istället för att se avslutningen på Flamingo; åka ut till Bananpiren för att se ett gammalt favoritband göra en halvdann spelning (Deportees) för att sedan få huvudvärk, allmän bakisfeber och besluta sig för att åka hem!

När jag genomblöt rullade in på min gata med en elsparkcykel som jag tagit hela vägen från frihamnen så kände jag dock att: säga vad man vill men Way Out West är ändå alltid Way Out West och det är på något sätt fint och tryggt att det ångar på, och att mansjälv ångar på varje år. Och säga vad man vill om elsparkcykeleländet men GUD vad de har tjänat en väl under festivalen.
Tack och förlåt!

Ps. Fattar verkligen inte grejen med Viagra Boys, kan någon förklara för mig vad grejen är med Viagra Boys? Ds.

Text: Victor Johansson

”Enjoy the sunshine!!” sa Tom McFarland (eller om det var Josh Lloyd-Watson) under Jungles spelning och det gjorde folk verkligen! Festivalens andra dag kändes soligare än någonsin och musikmässigt fanns det många stjärnor som lyste minst lika starkt. För att nämna några:

Jungle öppnade på Azalea och lyckades få igång ett diskodoftande dansgolv trots att klockan var strax efter lunchtid. Det är fem år sen bandet var här sist och spelade på Trädgårn i en mer ”hemlighetsfull” setting. Nu var de tillbaka och vi fick se ett mer öppet och tillgängligt band. Efterlängtat! När de svävade ut i ”Drops” och öste på i avslutande ”Busy Earnin’” ville man bara höra mer och mer. Och det var oundvikligt att önska att de fått en senare speltid.

Jireel hann knappt entra scenen innan publiken ”bouncade” upp och ner. Han var här för att fucka ur med oss och publiken var inte sen med att joina festen. Under spelningen blir det tydligt att hur många låtar han släppt och medverkat på som blivit stora, lite av en hitkavalkad rent av. Och finast blir det när han kör lugnare ”Nighttime” (vanligtvis med Stor).

Undertecknad såg inte Veronica Maggio men att döma av bilder lär det ha varit någon form av publikrekord. Men exakt alla var inte där, samtidigt fylldes Linné-tältet av en trogen skara Nao-fans. Och det gjorde dem rätt i. Nao var på topp med en smittande energi, coola moves och såklart grymma röst. Stämningen var lika varm på scen som i publiken och roligast blev det nog när hon körde ”Firefly” och ”Complicated” (vanligtvis med Mura Masa).

Kvällens queen bland de avslutande akterna var såklart Seinabo Sey som levererade minst lika bra som förra året. Mäktigt!

Sist men inte minst, Loyle Carner! Musikens Hus är nytt spelställe på årets Stay Out West och igår tillhörde det den brittiske rapparen. Det var SÅ bra från start till mål. Det var 100 procent både på scen och i publiken från första låten (Ice Water) till sista (NO CD med Rebel Kleff). Underbart men kort får man ändå säga, för de ca 45 spelminuterna hade gärna fått vara långt fler!

Text: Emilia Håkansson
Foto: Eva Gustavfsson

Om det i för årets Way out west pratats om en svag line-up så märks det verkligen inte på invigningsdagen. Här bjuds vi på ett pärlband av fullträffar i strålande sol.

Jens Lekman och Sabina Ddumba får en förväntansfull publik att hänga på låset vid öppning. Göteborgaren tar emot med sin lugna charm och fantastiska röst i Linnétältet.

2014 spelade Silvana Imam på ett sprängfullt Dungen, nu finns det plats för alla fansen när hon är först ut på största scenen. Avskalat med bildskärmar och enstaka gäster låter hon texten tala. I tal, rap och tryck. Hon äger scenen med sin uppriktighet och värme. Hon tar oss från det allvarsamma till det kärleksfulla. Och till publikens lycka dyker även Beatrice Eli upp som gäst.

Mycket är sig likt på årets festival. Way out west har sedan många år hittat sitt fungerande trygga format, men trots det försöker de för varje gång förfina konceptet ännu mer. Nytt för i år är att de förflyttat de klassiska ljud- och ljustornen åt sidan för att ge bättre sikt vid scenerna. Resultatet blir en öppnare yta med enklare access mellan de större scenerna. Mer eller mindre hela festivalen är dessutom golvlagd med plastplattor. Tryggt inför lördagen och dess hotande regnprognos.

Foto: Eva Gustavfsson