Musikredaktionen

Arvika

band.jpg

Förvirringen på Nils Ericson Terminalen var total, “Vart är hållplats 50?!”. Ingen visste förrän klockan slog kvart över och bussen gled in i det analkande regnet. Där stod mannen som under fyra timmar skulle transportera en buss fylld med alkohol, tält, burkmat och förhoppningar. Jag och Robin var äntligen på väg mot Arvikafestivalen!

Väl framme spöade regnet ner men vänliga själar räckte oss ponchos som skydd. Traskandes mot vår plats på lilla campingen började solen kika fram. Vi reste vårt tält och hälsade på de Skövdebor som bodde vid vårt tält, de hade precis tejpat fast en däckad Stockholmare så stämningen var på topp.

Först på schemat var Four Tet på Andromeda, en scen vars ljudbild inte gjorde de elektroniskt klingande tonerna rättvisa. Vi begav oss därför istället till Orion, den mest oinspirerade av Arvikas scener. Väl inne höll Hararld Björk på att avsluta sitt set medan The Holy Ghost påbörjade sin soundcheck, dålig attityd och stämning följde och vi försvann utåt efter några minuter.

VIP-området lockade istället med sina, relativt, rena toaletter och ölservering, även Gula Gubben var där inne så det fanns något fint att titta på. Torsdagens höjdpunkt var utan tvekan Chromeo som drog igång mot midnatt med smäktande riff, kärleksfulla texter och en närvaro som fick även oss kräsna att kapitulera. Efteråt begav vi oss mot Ellen Allien som lät basen husera fritt, men den riktiga fuldansen var på VIP-området och det var där vi slutade vår kväll.

Fredagens stekande sol väckte oss vid 9-snåret och bakiskänslan framkallade mjukostdrömmar i våra sinnen. Öl, fett och musik var våra vapen mot trötthet och värmeslag. En peppinjektion fick vi under dagen då vi såg 10-mannabandet Bara På Låtsas och vi fick göra egna pins. Allt kulminerade 20.00 då vi steg bakom kulisserna för att träffa Johan Karlsson i Familjen. Och Efter en grym intervju däckade vi för att inte återkomma förrän kvällen då brasilianska The Twelves styrde dansen på festivalen.

Varannandagsvädret visade upp sig på lördagen då regnet återigen var över oss, men med en T-Pain-applikation på mobilen kunde vi underhålla oss tills vår intervju med Patrick Arve i Teddybears påbörjades. Vid Presscentrum gick vi gå igenom våra frågor och även där träffade vi dundersköna funktionärer, kontakter som under en festival kan vara avgörande för ens framgång. Skratt och upplevelser utbyttes på kvällen med övrigt pressfolk och med Babyshambles i bakgrunden var vi nöjda med vår vistelse, speciellt med tanke på att vi inte bestigit en enda “bajamaja” utan frekventerat VIP-områdets, relativt, rena alternativ.

Om vi vann mot tröttheten vet jag inte då jag ligger här utslagen i sängen, men att utkämpa striden hoppas jag göra igen nästa år!

/ Jonas Johansson

Peace & Love

peace6.jpg

Sofie och jag besökte P&L 2010 för att representera k103, tack för detta. Det var helt okej att få åka till den största musikfestivalen i Sverige och titta på Jay-Z. Trots att mina förväntningar var minst sagt höga så överträffades de denna underbara vecka. Här kommer några av våra upplevelser från festivalveckan.
Onsdag:
Efter en fem timmar lång tågresa med SJs Lovetrain kom vi fram till Borlänge och Dalarna. Vi virrade runt en stund för att hitta till presscentret och checkade in (dock inte på hotellet), gick till campingen och slog upp vårt tält. Inte alltför långt bort från Johan Palms tält såklart.
Efter kvällens ösregn hann vi spana in både Mika och Julian Casablancas på Fantasia-scenen innan vi somnade tidigt i vårt lilla tvåmannatält.
Torsdag:
Efter en iskall natt i tältet utan kudde vaknade vi utsövda och glada inför en ny dag. Det var i alla fall sol och 30+, ett väder som höll i sig hela helgen. Vi fick under dagen besked om att vi skulle intervjua Donkeyboy, Fibes Oh Fibes och Andreas Grega någon gång under fredagen. Så vi styrde upp lite tältfest och spanade senare under kvällen in dagens bästa konsert med Robyn som verkligen levererade live. Efteråt drog vi till EDEN, efterfest/vip området där vi stötte på Devendra Banhart, från USA, som resulterade i en adress till deras manager och ett löfte om intervju nästa gång de är i Sverige! Bra avslut på dagen.
Fredag:
Stora intervjudagen. Men vi började som vanligt dagen med gratis kaffe på presscentret! Först ut var intervjun med det norska popbandet Donkeyboy. Killarna var riktigt sköna och härliga så se till att lyssna in intervjun senare i höst. Därefter sprang vi till Tropico-scenen för att träffa Andreas Grega backstage. Grega var lätt att prata med och hade en avslappnad skön inställning till det mesta i livet.
Lite senare var det dags för sista intervjun med Fibes Oh Fibes. Vi mötte dem bakom den största scenen samtidigt som The Hives höll på att spela. I samma veva träffade vi på Radio AFs representanter som också hade intervjuat Fibes. Under kvällen dansade vi loss inne på EDEN med våra nyfunna vänner.
Lördag:
Under dagen skulle Radio AF träffa Shout Out Lounds och då hade de även en fotograferingstid. Eftersom de inte hade någon kamera så gjorde vi upp en fin deal att vi fotade med vår systemkamera, så kunde de få bilderna om vi sedan fick deras intervju. Klockan 00.30 äntrade Jay-Z äntligen den stora scenen, och avslutade festivalen med bravur. Efterfesten på EDEN pågick in till morgonkvisten där vi dansade loss med bl.a. Markus Krunegård, Moneybrother och Filip Hammar, och avslutades med ett sambatåg genom Borlänge vid 06.00-tiden.
Slutet gott, allting gott. På söndagen tog vi Lovetrain tillbaka till Göteborg och verkligheten. Tack P&L för denna gången, vi ses definitivt nästa år igen!

/ Lisa Bergenfelz

Metaltown

metaltown_goteborg_2010.jpg

Det blir inte varmare på Bananpiren för att nästa festival tar plats. Däremot blir det svartare kläder, hårdare musik och ännu mer folk. Publiken som står och trängs framför Black Stage runt 13-snåret är dubbelt så många som vid samma tid dagen innan. Reggaepunkarna i Skindred dundrar på och gör en bra öppningsakt på den största scenen. Solen står högt på himlen och det blir äckligt varmt för dom som står i publikhavet. Sen tar blåsten till så fort dom kommer ut. Det har aldrig varit svårare att klä sig än på årets pirfest. Runt tretiden är de flesta besökarna fortfarande bakis. I gräset utanför området och på trottoarerna utanför entrén klunkas det Kung och Blågul. Katatonia gör ett tappert försök att lira depressiv mörkrock mitt på blanka dan. Det funkar sådär. Renkse och gänget, som inte varit i Göteborg på 10 år, hade föredragit en klubbspelning för återseendet. Allt är dyrt, som igår. Köerna till Bajamajorna är oändliga och det finns inga staket att fulpissa vid. Alla får vänta lika snällt i pölarna av odefinierbar vätska, som sipprar ner från dom kornblå plasthusen. Köper man en bärs och dricker den i kön så är man akutnödig lagom till att det är ens tur. Självklart är ingen så förutseende.

Sämsta krocken på festivalen äger rum idag då Coheed & Cambria lirar samtidigt som John Garcia. Men att se stonerlegenden sjunga Kyussdängor är ändå nåt extraordinärt. Hängivna fans har letat sig till Close-Up scenen, men ändå är det inte trångt längst fram. Dom flesta står och nickar med. Njuter. Garcia gormar på ungefär som väntat. Han kör alla gamla klassiker. Ingen besvikelse. Samtidigt kan man inte sluta tänka på hur det skulle varit om han varit uppbackad av Josh Homme och Scott Reeder.

Bort mot halv tio intar drakrockarna i Sabaton Röda. Dom sprutar eld och publiken skriker. När sista tonerna av allsångshymnen ”Primo Victoria” har mynnat ut över piren sker en massflykt mot Black Stage. På kort tid samlas i princip varenda besökare framför den stora scenen som är täckt med ett svart skynke. Alla väntar på tyskarna. Det är så trångt att det inte ens med våld går att trycka sig mycket längre fram än det grå ljudtornet. Plötsligt börjar sången : ”Rammstein. Rammstein…”. Pang. Det svarta skynket fälls ner och blottar en enorm tysk flagga. Deutchland über alles. Ett pang till och freakshowen har börjat. Killarna ser ut som dom låter. En vitsminkad och smutsig Till Lindemann som spänner ögonen i publiken samtidigt som han förför dem med sin obehagliga djupa stämma kommer att framkalla mardrömmar. Men det är inte ett skämt att Rammstein är kungar av industrirock. Deras show är så jävla helgjuten att Metallstaden köper den rakt av. Dom sprutar eld. Dom tänder eld på en scenmedarbetare. Synthsnubben crowdsurfar i en liten båt. När det är dags för dissade singeln ”Pussy” pekar Till på en brud i publiken och frågar om hennes ”fitta är rakat”. Sen kastar han sig upp på en rosa kukraket som sprutar skum över hela publiken. Töntigt? Ja. Effektfullt? Hell yeah. Som väntat blir alla som vildast på ”Du Hast”, även om det märks att killarna på scenen har spelat den till leda. Synd med ett så abrupt slut på en så tung konsert, men det är väl bara att acceptera att alltför utdragna extranummer inte hör festivaler till. Ändå var man lite gladare och lite tyskare när man vandrade i folkhavet mot efterfesten.

/ Sofia Juvel

West Coast Riot

wcr.jpg

Det spelar ingen roll hur mycket solen skiner. På piren blåser det isvindar. Dom som har klätt sig för sommarkväll har klätt sig fel. Men man tänker inte så mycket på vinden när The Specials drar igång på Red Stage. Dom kostymklädda rude boysen har haft sina bästa spelningar för länge sen. Men det svänger. Fortfarande. Ingen kan stå still till ”Message To You Rudy” och ”Monkey Man”.

Som alltid när det är en heldag fullspäckat med grymma akter så undrar man: Hur ska man lyckas hålla ett stabilt alkoholintag från klockan fem till klockan tolv? Problemet hade inte varit lika stort om det inte hade vart så jävla dyrt med bärs. Med allt. En plastmugg dricka kostar 60 spänn. Då är 5 av kronorna pant, det köps. Men 55 jävla spänn?? Hur ska man ha råd att bli full på det? Maten är lika dyr den. Snittar 75 spänn för en vanlig måltid. Hur ska man ha råd att äta när man ska va på plats hela dan? Det här är minsann ingen fest för dom fattiga.

Flogging Molly krockar med tonårsidolerna The Get Up Kids, som bjuds på Close Up-scenen. Lika high school punkrockigt som ever. Fint. Bad Religion släpar sig upp på Röda. Om man trodde att Specials tid var förbi så är det inget mot vad Bad Religions är.
Bandet som borde avsluta kvällen går på Red Stage halv tio. Dom skrålande bostonbornas trogna fans är klädda i gröna tishor och gormar ”Let’s Go Murphy’s” ända tills hjältarna äntrar scenen. Sen är det fullt ös. Dropkick Murphys spelning är en enda stor fest. Efter lite publikhärj avslutas kalaset med ”Kiss Me I’m Shitfaced”. Alla är glada.
Det är ungefär vid den här tiden som man försöker stå så nära folk som möjligt för att behålla värmen. Bara ben var tydligen inte grejen. Det blir way too dyrt att framkalla värme med ölköp. Tur att kvällens toppband kommer dra storpublik. Eller inte. När The Hives går på är inte ens fållan framför första kravallstängslet fylld. Howlin’ Pelle gapar på som vanligt om hur snygga och bra dom är och svänger på höfterna like there’s no tomorrow. Ja, dom spelar över. Ja, det är deras grej. Men det är fortfarande inte roligt. När han försöker få publiken att spräcka decibelgränsen så blir det bara pinsamt. Det är ju nästan ingen som skriker. Men medan det är energi overload på scenen så är det Hivarna gör sitt bästa, men det kanske inte var den bästa bokningen för denna festival.

/ Sofia Juvel

K103 rapporterar från sommarens festivaler!

Alla musiknördar på K103 härjar självklart runt på campingar och festivalområden i sommar. Trampar lera, spelar blandskivor och skriker med till våra favoritband. I år kommer vi att rapportera från de flesta festivaler vi besöker. Kika in när festivaldagarna är till ända så kan du läsa våra göttiga sammanfattningar!

K103s musikprofil premierar det lokala framför det nationella, det svenska framför det internationella och det oetablerade framför listettorna. Grundregeln är alltid att det ska vara musik som är intressant för våra lyssnare. Vår rotation är en blandning av pop, hip-hop, elektronika, soul, rock, reggae och ska. Varje vecka plockar musikredaktionen guldäggen från allt nysläppt och lägger till vår spellista. Alla de stora studentradiostationernas spellistor läggs därefter samman till Studentradiolistan - vår egen Topp 20-lista.

Redaktion

Connie Nguyen, Eva Gustavfsson och Stina Hjerpe.

Följ oss via RSS

Kontakt

musik@k103.se