Musikredaktionen

Way Out West 2018: Detta har hänt

wow_skylt.jpg

12:e upplagan av Way Out West och man kan konstatera att det är ett väldigt väloljat maskineri en får besöka. Festivalen har provat sig fram många gånger tidigare och haft gått om tillfällen att rätta fel, förbättra och utveckla. Vissa gånger har det inneburit större steg än andra. I år bjuder inte wow på några större förändringar. Det känns tryggt, smidigt, proffsigt och därmed också bekvämt och kanske lite, lite tråkigt. Men jag klagar absolut inte. Som återkommande gäst är jag glad att se förändringarna från år till år. Och efter att ha missat de senaste åren är jag glad att återigen vara på plats. För det viktigaste för en festival är alltid banden, och i år erbjöds en lineup som lockade mig tillbaka till Slottsskogen i Göteborg.

Nånting som Way Out West verkligen har utvecklat genom åren är bredden i utbudet, med filmvisningar, paneldiskussioner och föreställningar. Därför känns det kul att inleda hela festivalen med Timbuktus monologföreställning En droppe midnatt. En bearbetning av hans bok med textutdrag varvat med musik. Funkar perfekt på höjdenscenen som är vikt för innehållet som inte kategoriseras som livemusik. Många har hittat dit och trots att föreställningen är lång hålls koncentrationen på topp av den stora publiken genom hela showen.

Torsdagen fortsätter sedan med stegrande intensitet. Nils Frahm är först ut på största scenen Flamingo med en spelning som redan recenserats här på K103. Göteborgsfavoriterna Avantgardet dyker upp som en sen överraskning och får göra en bonusspelning inne på vipområdet, som bara blir större för varje år. Spelningen blir bra trots förutsättningarna, det är fortfarande tidigt och vippubliken som består av blandat branschfolk är lite sega till en början.

Vädret är strålande och intressanta spelningar fortsätter smattra över hela området så det är bara att kryssa mellan scenerna. Charlotte Gainsbourg är överraskande bra men Patti Smith lockar också. Några krockar i programmet är oundvikligt. Iggy Pop alltid lika fascinerande som den urkraft han är. Brockhampton från Texas bjuder på en blandning av boyband och hiphop i Linnétältet. Bredvid står musiktidningen Gaffa med en liten husvagnsscen och bjuder på små minispelningar mellan varven. Där får Yungblud ta vid när Brockhampton tystnar. Kul med en extra chans när det är svårt att hinna med allt på Stay out west-scenerna i natten.

Det jag personligen sett fram emot mest på festivalen inleder Pusterviks klubbscen. The Lemon Twigs från New York bjuder på ösig, 60-talsinpirerad musik som blandar influenser friskt genom ett modernt filter. Tyvärr är ena halvan av brödraduon sjuk så svårt att veta hur bra det kunnat vara och vilka infall vi går miste om. Håll utkik på K103 i höst för att höra vår intervju med dem.

Way Out West 2018: Detta har hänt (del 2)

Wow är en omväxlande festival och i år kom det att gälla även vädret. Torsdagens sol byts på fredagen ut mot hård blåst och insläppet får skjutas upp två timmar. Man märker att arrangörerna jobbat hårt med att vindsäkra scener och området, vädret lugnar sig också under dagen och programmet rullar på utan större ändringar. Timbuktu dyker upp för andra gången, nu för spelning på stora scenen kompad av Damn! som så många gånger förut. Lily Allen bjuder på festivalens mest underväldigande spelning, utan livemusiker, backdrop eller scenshow. Kontrasten är stor när M.I.A., något försenat, dundrar på med en kort men sjukt intensiv spelning. M.I.A. och fredagens avslutning Kendrick Lamar finns redan recenserade här.

På Bananpiren finns det största området när Slottsskogen stänger, i år med en fjärde scen som är motsvarigheten till dungenscenen med dj:s. Oskar Linnros lockade fredagens största publik inne i magasinet, och följdes av lokala hjälten Parham. Stay out west-området på Bananpiren är någonting som verkligen fallit på plats och fungerar utmärkt i år. Att satsa på färre spelplatser är ett lyckat drag för att minimera krockarna då det annars inte går att hinna med att ta sig mellan olika ställen i stan.

Sista dagen och nytt väderstrul. Lördagen bjöd på regnoväder och Slottsskogen fick återigen öppna senare än planerat. Men schemat kunde kastas om utan några större problem. Markus Krunegård spelade på Azaleascenen och gästades av Miriam Bryant. Precis som dagen tidigare då Krunegård gästat hennes spelning. Little Jinder spelade på Flamingo men verkade lite besvärad av teknikproblem genom hela spelningen. Thåström levererar en mullrande lågintensiv show precis som man förväntar sig. Avslutande Arcade Fire överraskar på mig med sin snygga scenshow, omväxlande musik och galet mycket folk på scen. Beger mig återigen vidare till Bananpiren för att se Hurula och brittiska Dream Wife, som blir årets bästa nya bekantskap. Sånt hör ju till på festival.

Att Way Out West är en festival med höga ambitioner, miljösatsningar på vegetarisk mat och ett bredare perspektiv än bara musik känner vi till sen gammalt. Trots bredden och utbudet så är inte 2018 års upplaga något som överraskar. Proffsigheten har sin baksida när ytan blir för välpolerad. Ett wow-talk på lördagen om popkulturens död sammanfattar det bra, när publiken vuxit upp och fått mer pengar, sponsorerna strömmar till kommersialiseringen tar udden av det nya spännande som man alltid förväntar sig av ny kultur. Metaperspektivet går inte obemärkt förbi när detta diskuteras på plats i ett samtal sponsrat av havremjölk.

Text: Kennet Sundberg

WOW Recension: M.I.A.

Flamingo_M.I.A._Hilda-Arneback.JPG

”Give it up for M.I.A!” Som förväntat väckte hon genast liv i festivalens andra dag. Tillsammans med dj och dansare bjöd hon in till en intensiv och minst sagt färgsprakande fest. Och det kändes verkligen som att alla var bjudna, inte minst för att hon flera gånger var ute och sjöng i publiken.

På de gigantiska skärmarna visades allt från psykedeliska papegojor till bilrace i öknen. Och särskilt starkt blir det såklart när musiken ackompanjeras av bildsekvenser från krigsmiljöer och människor på flykt. En av hennes främsta skickligheter är ju just detta, att hålla igång ett röjigt publikhav samtidigt som hon förmedlar viktiga budskap som skapar eftertanke.

”Paper Planes" är fortfarande den i särklass populäraste låten, så det är väl inte mer än rätt att spelningen avslutas med just den. Out with a bang, minst sagt.

Text: Emilia Håkansson
Foto:Hilda Arneback

WOW Recension: Kendrick Lamar

Lamar.jpg

Skärmarna släcks och publikjublet stiger. Sedan rullar intro-filmen om Kung-Fu Kenny igång innan han själv tar plats på scenen i en exploderande version av ”DNA.”. För dem som sett The DAMN. Tour tidigare under året känns nästan allt igen, om än i mindre skala, men vi blir inte mindre tagna av Compton-rapparens leverans ändå.

Kendrick Lamar är och har varit världens bästa rappare de senaste åren. Priserna har haglat över honom och även om han i vardagen inte drar särskilt mycket på sin stjärnstatus, beter han sig som den rapgud han är uppe på Way Out Wests Flamingo-scen. I ”FEEL.” lyser hans nya alias, Pulitzer Kenny, upp backdroppen som en påminnelse till alla att han blev den första musikern bortom jazz och den klassiska musiksfären att ta emot Pulitzerpriset.

Samtidigt som han imponerar på musikbranschens överklass lyckas han mer än väl att tillfredsställa de ”vanliga” lyssnarna. ”King Kunta” är superösig och ”Alright” får hela publiken i extas.

När Kendrick vill testa hur långt bak i tiden vi känt till honom vevar han igång ”Swimming Pools (Drank)”. Det verkar som att alla varit med sedan åtminstone 2012. Och överlag är det materialet från ”good kid, m.A.A.d city” som funkar bäst. U2-samarbetet XXX från senaste plattan ger mest möjlighet att hämta andan innan ”m.A.A.d city” får igång festen igen.

Det Way Out West-publiken får uppleva denna sena fredagskväll håller allra högsta kvalitet. För dem som sett Kendrick Lamar i Stockholm, Köpenhamn eller någon annanstans tidigare i år, blir det här dock mest en repris med en del bortklippta scener. Showen kapas med nästan en halvtimme och det märks att scenbygget inte är optimerat för ändamålet.

Att WOW är enda möjligheten att se de största artisterna inom den största musikgenren av idag är inget annat än ett fett underbetyg till Göteborg som evenemangsstad. Visst, Ullevi fylls så fort Metallica, Bruce Springsteen eller Iron Maiden har vägarna förbi och det är väldigt positivt att mer moderna akter som Coldplay och Ed Sheeran (tyvärr bara män...) har
börjat ta plats på Nordens största stadion. Men är det inte dags att ge hiphop chansen i den här staden också? För som han själv berättade precis innan han klev av scenen, Kendrick Lamar kommer komma tillbaka. Måste vi återigen vänta i fem år på nästa Göteborgsbesök? För Way Out West kan såklart inte boka honom varje gång han är på turné.

Fram tills nästa gång har vi i alla fall minnena från en kraftfull spelning där textraderna och musiken stod i fokus lika mycket som festen.

Text: Erik Malmqvist

WOW Recension: Rhye

Annedalskyrkan_Rhye_Daniel_Eriksson_03.jpg

Många har väntat länge, väldigt länge, när ljuset i Annedalskyrkan sakta börjar dimmas ner tills kyrkan är helt släckt. Och väntan visar sig vara väl värd.

Inför en förväntansfull, närmast otålig, och tyst publik tar Rhye plats på scenen. Magin infinner sig direkt när bandet inleder med ”3 Days”. Rhye är en sån artist som är så bra på skiva att man knappt tror att det kan vara bättre live, särskilt röstmässigt. Men det är det.

Det blir mer organiskt live och ges utrymme för utsvävningar. ”Major Minor Love” får en storslagen avslutning som drar åt rock, ”Please” väcker gospel-feelings och i ”Last Dance” är funk-vibbarna så stora att det är svårt att sitta still i kyrkbänken. Samtidigt är det tydligt att Mike Milosh är kvällens dirigent. En uppgift som blir särskilt viktig eftersom att de inte använder sig av en setlist utan väljer låtar efter hand.

Ljussättningen är mjukt enkel och försätter bandet i konstant skugga. Det gör att musiken och framförallt sången hamnar i ytterligare fokus och ger en närmast sakral känsla. Men frågan är om det effektfulla skuggspelet inte sker på bekostnad av kontakt med publiken.

Kvällens sista låt blir ”Open”. Milosh sjunger de sista raderna utan mick och där och då blir man påmind om den sobra storheten i kyrkans akustik. Kan knappast tänka mig ett mer stämningsfullt avslut på festivalens första dag.

Text: Emilia Håkansson
Foto: Daniel Eriksson

K103s musikprofil premierar det lokala framför det nationella, det svenska framför det internationella och det oetablerade framför listettorna. Grundregeln är alltid att det ska vara musik som är intressant för våra lyssnare. Vår rotation är en blandning av pop, hip-hop, elektronika, soul, rock, reggae och ska. Varje vecka plockar musikredaktionen guldäggen från allt nysläppt och lägger till vår spellista. Alla de stora studentradiostationernas spellistor läggs därefter samman till Studentradiolistan - vår egen Topp 20-lista.

Redaktion

Emilia Håkansson, Eva Gustavfsson, Elias Larsson, Pierre Strandberg och Stina Hjerpe.

Följ oss via RSS

Kontakt

musik@k103.se