Musikredaktionen

Fredag på Way out West

DSC09772-001_beskuren.jpg

Tidig morgon med Memoryhouse på Gothia Towers. De berättade bland annat att de när de inte arbetade med sin musik hade börjat tillverka bord på fritiden och att en stöld gjort att de inte längre kan visa projektioner på sina konserter.

På största scenen möter Billy Bragg publiken med endast en gitarr och en kopp te. En helt annan typ av genialisk minimalism än den Kraftwerk ska komma att bjuda nästa dag. Blandat eget material och hyllningar till Joe Hill och Woody Guthrie. Lika mycket en storyteller som musiker. Det är lika underbart att höra A New England som hur det är att vara britt på Guthrie-konvent med Pete Seeger, Smokey Robinson & Arlo Guthrie och INTE kunna alla verser till This land is your land.

Vi mötte Adam Granduciel från The War on drugs som planerade att hänga med polaren Bon Iver under dagen. Han berättade också vilken cirkus det är att spela på Late Show with David Letterman.

Best Coast-Bethany Cosentino dominerar Linné-scenen med sin närvaro. Glad och charmigt förvånad lugnar hon fanet som önskar deras största hit med ett: "Boyfriend?! Don't worry! That one will come!". Innan dess träffade vi henne för en pratsund i Villa Belparc. Hon berättade om sin älskade västkust och tvekar inte en sekund att anta erbjudandet av en slurk Jameson.

Var ska man höra Blur spela Parklife om inte i Slottskogen? Det är härligt att se den spelglädje som bandet, som släppte sin första platta 1991, har med sig. Farhågan att de kanske skulle vara mossiga och trötta var felaktig. Det finns fortfarande mycket studs i Damon Alburn och Alex James har inte rökt sin sista cigg än.

När jag kommer till Trädgårn för att se Niki & The Dove råder fullständigt kaos. I de tre, odefinierade, köerna börjar stämningen bli tryckt och ilsken bland de som trots flera timmars väntan inte kommer komma in i den fullsatta lokalen. Det är synd, för bandets första Göteborgsspelning kommer bli legendarisk. Jag tackar högre makter (WoW) för gästlisteplatsen. Klädda i florocerande smycken, blommor och starka färger inleder Niki och hennes Doves denna magnifika dansfest. Dansarna utrustade med rockringar, pom-poms och band för tanken till pågående sportarrangemanget i London.

Ännu en lysande avslutning på Nef. Denna kväll är det Glasgowlabeln Numbers tur att sköta dansen. Grundaren Jackmaster toppar kvällen galant.

/Eva Gustavfsson

Torsdag på Way out West

DSC09526-001_skuren.jpg

Första dagen kryssade vi mellan lyckade konserter och intressanta intervjuer i stekheta Göteborg. Här är några av dagens intryck och reflektioner.

Valpigt glada Oberhofer från Brooklyn inledde hela festivalen och passade sedan på att hänga kvar vid Linnéscenen för att kolla in Thurston Moore. Legenden från Sonic Youth, som redan på tisdagen spelade sina mer experimentella låtar på Pustervik, gav det mangel vi förväntat oss, men inget utöver det vanliga. Proffsigt men lite platt.

Amerikanska hip-hopstjärnor är inte direkt kända för att leverera fantastiska liveframträdanden. Sena, självbekräftande och söndersnackade spelningar bestående av halva låtar och medleyn av eget och andras material. De La Soul klarar sig ur de flesta fällorna och tar oss med på en resa tillbaka i deras låtskatt inramat av charm och glädje. De får till och med fotograferna i vaktdiket att stanna upp och delta i konserten.

Kvällens stora dragplåster är Refused spelning. Bandet från Luleå vars musik aldrig slutat att vara aktuell eller uppskattad trots att de själva inte funnits sedan 1998. Det år jag själv sist såg dem på Pampas i Hultsfred. Kvar finns glöden och engagemanget, även om Dennis Lyxzén själv tillstår att de kanske varit lite stelbenta i sitt obönhörliga manifest att aldrig komma tillbaka. Vi njuter i fulla drag, även om vi nog alla förstår att det är en Fågel Fenix vi bevittnat som snart kommer vara borta igen. Men det som kan återuppstå en gång ur aska kan göra så om och om igen.

Dave Hosking har tagit med sig sitt indie/folk/rockband Boy & Bear från Sydney till Pusterviks lilla scen på ovanvåningen (som är tillbaka i hörnet - Vad i Helvete!?) Stämsång, banjo, energi och kärlek. Var kan det passa bättre att spela Crowded Househyllningen Falling at your feet än för denna lilla, packade, svettdrypande publik.

Adam Bainbridge a.k.a Kindness inleder med orden ”a new future at the door, and then by accident the rythm comes and run”. Precis så känns det, att musiken som tar med sig hela publiken i en timmes soultrain råkade bli till av en slump. Det är musik som vi tycker om utan att egentligen veta varför och det är just denna ärlighet som gör Kindness så speciell. Närvaron är total från start då Bainbridge dansande smyger ut på Storans scen i sina lackskor och glider över golvet medan han vickar på höfterna och hoppar från ena sidan till den andra. Att debutalbumet World you need a change of mind har skapats med inspiration i många olika läger märks knappt under konserten då Bainbridge mycket skickligt lyfter upp den enhetlighet som genomsyrar det och som gör sig fantastiskt bra live. Kindness vill verkligen vara på Storans scen och även om framtiden spås vara god är det inget som tyder på bristande ödmjukhet hos denna dansante popinnovatör som kan gå hur långt som helst.

Fyra killar från Leeds och ett rykte om ett källarkollektiv var det som räckte för att skapa fenomenet alt-j. Namnet i sig verkar ingen i bandet riktigt förstå hur det kom till mer än att det skapar en triangel på ett populärt företags datorer. Något som de dock, väl i Sverige, insåg inte gällde hela marknaden. Här blir det en ”roten ur”. Live möter de alla förhoppningar som debutalbumet An Awesome Wave skapat. Samspelade och uppenbarligen bra vänner, vilket skapar en känsla av att titta på en kompis brorsas band på ett hak någonstans. Denna gången är haket Trägårn' på Stay out west men det verkar inte påverka alt-j. Deras spelningar avgörs till stort på hur publiken reagerar avslöjar Gwil Sainsbury i en intervju innan konserten och kvällens publik gör dem inte besvikna. Det är helt klart fler än k103 som upptäckt alt-j och med en debut som verkligen levererar lär det bara bli fler.

Avenyn välsignades av lite ”Brooklyn spirit” när bandet Friends från New York spelade på Park Lane. Det var coolt, det var avslappnat, det var funky och det var fresh! Detta gjorde spelningen extra given:
- Att sångerskan Samantha Urbani totalcharmade publiken, dels på scen och dels ute på golvet. Alla var hennes bästisar för en kväll.
- Att äntligen få höra ”I'm His Girl”, ”Friend Crush”, ”Home”, ”A Thing Like This” och övriga låtar LIVE IRL (och att dessa faktiskt motsvarar ens skyhöga förväntningar)!
- Att bandet utstrålar så peppiga vibes. Alla på sitt egna karaktäristiska vis. De ser så olika ut, ger så olika intryck (trummisen Oliver Duncan har kanske världens bredaste leende som under hela spelningen kontrasterar mot basisten Lesley Hanns bibehållna ”stone face”).
Efter att ha sett Friends vill man flytta till Brooklyn, starta band och hänga runt. As simple as that.

Swamp 81s kväll på Nef blir diamanten i kronan denna dag. Loefah & MC Chunky från Brixton leder oss in i manisk dans.

/Eva Gustavfsson, Emilia Håkansson, Stina Nyström

We go Way out West

wowloggan.jpg

Nu befinner sig K103 på Way out West för att rapportera om festivalens alla höjdpunkter och happenings. Intervjuer med många av de intressantaste akterna och deltagarna är bokade. Du kan följa oss på twitter för att se vad vi ser och hör. https://twitter.com/K103GBG. Trevlig festival till alla!

K103 i Roskilde

Årets Roskildefestival, den 42:a sedan starten 1971, hölls i vanlig ordning första veckan i juli. Ännu har besökarantalet inte offentliggjorts men årets biljettförsäljning talar för att förra årets rekord på 130 000 besökare kommer slås.

Den härliga Roskildestämningen som inte kan förklaras utan endast upplevas, infann sig även det här året. Festivalen bygger på frivillighet och förmodligen är det just det som skapar en särskild anda (Roskildefestivalen har ca 30 helstidsanställda och ca 30 000 volontärer).

Nytt för i år var bland annat den mobila scenen Apollo som under warm-upen flyttades runt till olika platser på campingområdena. En plats för varje dag och under själva festivalen hade den sin fasta position på camping west. Musiken på Apollo var elektroniskt inriktad med många unga band, artister och djs. Som ny scen var den en uppstickare med en självklarhet i hur den visade upp den elektroniska musiktrend som råder.

En annan scen värd att uppmärksammas är Gloria som förra året ersatte inomhusscenen Astoria. Gloria är den minsta av sju scener och den enda som är inomhus. Den hamnar lite i skuggan av Orange och Arena, men här finns en särskild närhet under konserter och ljussättningen är fantastisk. Lysdioder (LED) som maxar 15 000 watt och 23 projektorer för visuella effekter, det säger sig själv.

Väl inne på ämnet ges en eloge till alla de tekniker som står för ljussättningen på Roskildefestivalens alla scener. Effekterna är otroligt imponerande och förmedlar känslor oavsett scenernas storlek och utseende. Vilka ljusgudar!

Cred förtjänar även festivalens bandbokare. År efter år lyckas de med stora namn men framförallt har de sinne för vilka som lär vara det året därpå. De ligger steget före helt enkelt och det gör varje års bandsläpp extra spännande.

Av årets konserter var många minnesvärda, vissa mer än andra. För att nämna ett par:

Bruce Springsteen & the E Street Band – Det finns bara en som kan inta Orange scenen så som Bruce. I ett försök att beskriva så var det mäktigt, ödmjukt, roligt och känslosamt. Snacka om att leverera!

Clock Opera – I matchande hawaiiskjortor från Sri Lanka entrade de Pavilion. Under spelningen uppstod en grym kemi och energi mellan bandet och publiken. Håll öronen öppna efter det här bandet för här lär det hända grejer.

Under festivalen gjorde K103 intervjuer med följande band och artister: Adrian Lux, French Films, Clock Opera, Kriget och Hospitality. Dessa underhållande samtal med musiken i fokus kan man lyssna på här:

www.k103.se/indieklubben

Hultsfred: Lidlfestivalen med dyr falafel och massa bra konserter

DSC09045.JPG

Ny sommar och ny Hultsfredsfestival, för andra gången i tysk regi (på väg mot festivalen kan man läsa Hültsfred på trafikskyltarna). Årets line-up känns på förhand riktigt lovande. Det gjorde det förvisso även förra året, men lockade ändå inte publik nog för att undvika brakförlust. Denna gång har man hört rapporter om nästan uppfyllda försäljningsmål och utbyggda campingar, så det är med stora förhoppningar man beger sig mot en av Sveriges mest klassiska festivalmarker, även om mina personliga favoriter Mumford & Sons ställde in med kort varsel.

Vi anländer onsdag innan festivalen och konstaterar att vår camping, lugn och grön, börjar fyllas på ordentligt, precis som övriga campingen. Vi konstaterar också att de vattentoaletter som utlovats lyser med sin frånvaro. Grön camping visar sig bli helt slutsåld och med det begränsade utrymmet blir det campingens trängsta område. Totalt 17.000 festivalbesökare bidrar till fest över hela området, men den klassiska ”packade som sardiner” festivalkänslan infinner sig bäst på trånga grön.

Många besökare pratar om Hultsfred och folkets park som Sveriges vackraste festivalområde, med sitt läge vid sjön Hulingen. I år var näst största scenen, Blue stage, vriden ett halvt varv så den riktades ut mot sjön. På så sätt skapades ett stort publikområde närmast vattnet med ett nytt stort öltält mitt emellan de största scenerna, där man kunde söka skugga, regnskydd och förfriskningar, men ändå ha god uppsikt mot scenerna. Hela området fungerar dessutom som serveringsområde, så det är inga problem att ta med sin öl bort mot de två mindre scenerna, gamla goda teaterladan och stora dans.

Tyvärr infinner sig ändå lite känsla av en Lidl-festival. Området är knappt dekorerat eller upplyst, storbildskärmar saknas och program och speltider är svårt att hitta. Kanske bidrar förra årets publikbortfall och ekonomiska förlust till att man hållit igen en del på kringkostnader, men om man på allvar vill nischa in sig mot en något äldre och mer bekväm publik krävs lite mer ansträngning till nästa år.

En jädra massa bra musik bjöds det på i alla fall, och jag listar det viktigaste i punktform. Årets:

Längsta: The Cure. En av årets största bokningar gör ingen besviken när de spelar hit efter hit i nästan 3 timmar. Verkade som att de kunnat hålla på ett tag till också.

Mest ondskefulla: Far & Son. Provokatörerna Frej och Simon genomför ett temagig komplett med elaka inslag som freonläckande kylskåp på scen, kokainpiñata, golfsvingar mot publiken och oetiskt aktieregn. Det rådde delade meningar om det var kul eller bara töntbuskis.

Konstigaste: Gorillaz Sound system. Var det en konsert? Ett dj-set? En multimediainstallation? Ingen fattade, alla dansade.

Felplacering: Lördagkväll utanför White and Yellow stage. Kanske bidrog lördagsbiljetterna till extra tjockma framför fesivalens mindre scener, men det var många som fick nöja sig med att lyssna till Icona Pop, Noah & The Whale och Familjen på håll utan att komma in.

Överraskning: Noel Gallagher's High flying bird. Englands vinst över Sverige kvällen innan gjorde Noel på ett sällsynt gott humör, och bjöd på flera gamla Oasispärlor.

Snackis: Sveriges dyraste falafel? I öltälten kostade maten 295 spänn. För en falafel. Smart sätt att erbjuda mat på menyn för att få serveringstillstånd men slippa ha ett kök på plats.

Från festivalen kommer du få höra intervjuer med bland annat Garbage, Au Palais, Simian Ghost, Ewert and the two dragons & Blood Red Shoes.

K103s musikprofil premierar det lokala framför det nationella, det svenska framför det internationella och det oetablerade framför listettorna. Grundregeln är alltid att det ska vara musik som är intressant för våra lyssnare. Vår rotation är en blandning av pop, hip-hop, elektronika, soul, rock, reggae och ska. Varje vecka plockar musikredaktionen guldäggen från allt nysläppt och lägger till vår spellista. Alla de stora studentradiostationernas spellistor läggs därefter samman till Studentradiolistan - vår egen Topp 20-lista.

Redaktion

Belén Sabroso-Ballesteros, Eva Gustavfsson, Oskar Sundström och Pontus Malmsköld.

Följ oss via RSS

Kontakt

musik@k103.se