Musikredaktionen

Clandestino: Rhythms, Equality, Diversity

Benda_Bilili_clandestino.jpg

The Clandestino Festival started nine years ago in Gothenburg in an effort to bring attention to the case of Peter Ekwiri who was denied asylum in Sweden and was wrongfully deported to Ghana. Peter Ekwiri was from Sudan/Uganda,not Ghana. The Festival focuses on "alternative" music that aren't heard in the mainstream. It brings in artists from all over the world, crossing genres and styles resulting in an eclectic weekend. The Festival also emphasizes the importance of eliminating racism and discrimination from our society. The rainy weekend could not stop an amazing three nights of diverse music and inspiring artists. The festival took place at Röda Sten - just under the Eriksberg Bridge in the west side of Gothenburg. The organizers set up a huge tent with a big stage just next to the building. Let’s take a look at these three days packed with music:

Friday

K103 had the pleasure of interviewing Pierre-Antoine Grison from Donso, a band that blends traditional Mali music with electronic beats and instruments. We caught them right before they hit the stage and the interview will be posted soon. Donso's sound is a joyful-can't-stop-dancing music that had the whole crowd moving. We snagged a quick interview with Linton Kwesi Johnson, a legendary poet and anti-racism activist from Jamaica who pairs his text with traditional reggae music. Dennis Bovell Dub Band warmed the crowd up before LKJ joined in. He intertwined tales of racism and fascism in London and reminded us that the problems of the seventies are present today...and that music is a necessary platform for social change. After midnight the party moved into the Klubb house for 2 DJ sets. The first was Felastine and Nova, a Barcelona-based duo which experiments with bass and electronic music along with conventional instruments. A really cool part of this act was Nova dropping rhymes via a loudspeaker. The last act was DJ Ripley an NY based artist who also took part in the Clandestino Talks as a lecturer.

Saturday

Gonjasufi from the US started the day off with experimental hip hop, featuring the duo Scrapes. K103 got to interview Sumach, the voice behind Gonjasufi, and will post it shortly! Festival attendees trickled in slowly but surely as Conjunto Angola 70 took the stage and had the entire tent dancing along to a samba/merengue blend. The singer was smiling the whole time, making everyone forget how nasty it was outside. Jagwa Music from Tanzania followed up with an interesting blend of fantastic drumming and an old-school style Casio keyboard. The act included a great dancer. Camkytiwa finished the night with a blend of Vietnamese jazz. The festival continued in the Klubb house with more DJs until 3AM.

Sunday

We sadly missed the start of the day, but were able to see the Tori Ensemble perform before R;Zatz played in the Klubb house. The four artists from Korea impressed the crowd with their music. Each one of them had something great to show, but the percussionist was incredible as his skills and performance stunned the crowd. R;Zatz were a great electro-indie-pop group that we snagged an interview with after they played. Everyone quickly moved back into the tent to see the Swedish group Tonbruket play. The blend of jazz, surf, prog, and everything in between resulted in a style that was amazing to listen to and hard to resist tapping your feet along with the beat. This jazz group could make people dance. Fenster took the stage in the Klubb house and played an incredible set of slow, deconstructed pop. The singer had a haunting voice, and all three band members took turns on the various instruments, keeping the sound fresh. All the three members of the band exchanged instruments with each other continuously. Staff Benda Bilili (from Congo) was an inspiration to watch, as most members of the band are handicapped, either in wheel chairs or on crutches. They combined mambo, jazz, and traditional Congo beats. It was impossible not to dance.

The incredible thing about Clandestino that really touched us was that music is a global language. It may sound cliche but this was literally the case. The artists took us on a journey from New York, to Kinshasa, Berlin... all around the globe. The crowd got the chance to see instruments and melodies from all over the globe, performed by the best of their kind. A significant moment was when Tori Ensemble played a traditional Korean sad song, and even if we did not understand the lyrics, we got the feeling and shared the pain this melody transmitted. Incredible. The artists and the crowd (of all ages) were like a big family hanging out together and enjoying the acts. Rhythms, Music, Equality, Diversity. In other words: Clandestino.

Michail Mavromatis & Alexandra Lavers

K103 på Summerburst

Summerburst.jpg

Summerburstfestivalen som startade i Stockholm förra året och nu kör två festivaler, en i Stockholm och en i Göteborg gör det som jag tror krävs för att en ny festival ska klara av att etablera sig på den nya festivalscenen som råder. I ett klimat där vi på bara några få år har gått från en handfull festivaler till att nu ha flera festivaler varje helg hela sommaren, krävs det att festivalen skiljer sig från mängden för att locka besökare. Att boka brett för en ny festival funkar inte längre och knappt för de gamla heller, Arvika är väl det tydligaste beviset på det.

Summerburst bjuder in till en festival med endast elektronisk musik, i en stadsfestivalmiljö, där de har hittat ett utmärkt scenläge på Valhalla IP. Med det upplägget lockar de till sig en helt ny sorts publik, en publik som kanske inte går på festival annars. För det är inte den vanliga festivalbesökaren som du hittar i publiken på Summerburst det är klubbmänniskorna som hänger längs Avenyn och dansar till de senaste klubbhitsen, som dansar framför scenen till Deadmau5 och Dada Life. Det är där Summerburst lyckas, de har likt Metaltown bevisat att det går att bygga en festival kring en begränsad musikgenre och med en i princip slutsåld festival så går det inte att argumentera för att konceptet inte är lyckat.

På festivalens första dag visar sig Göteborg sig kanske inte från sin bästa sida, de knappa 10 graderna och snålblåsten, skulle kunna få vem som helst att tveka inför en utomhusfestival. Det gör dock inte Summerburstpubliken som verkar taggade till tänderna och när Axwell från Swedish house mafia drar igång är nästan hela publikhavet i gungning och det dröjer inte länge förrän hela festivalen studsar upp och ner i takt med musiken. Stämningen är på topp och festivalbesökarna verkar mest vara här för musiken, den okontrollerade fyllan man kan stöta på, på andra festivaler verkar inte existera. Kanske beror det på att ölen kostar 55kr flaskan, eller så vill publiken helt enkelt bara ha roligt.

Kvällen avslutas med Deadmau5 som i sitt karakteristiska mushuvud levererar ett ösigt set för den exalterade publiken. Det är en stor förmåga av en artist att läsa publiken så som han gör, han vet precis var han har sin publik och hur han ska hantera den. Det är stort.

Lördagen bjuder på bättre väder och en om möjligt ännu mer taggad publik och när Dada life går på scenen ökar trycket framför scenen markant,när publiken strömmar till rejält bakifrån. Dada Life kör igång ett intensivt set direkt och bjuder på en rejäl scenshow med sina digitala animeringar till alla låtar som visas på de stora skärmarna på scenen. Deras remix av Big Bad Wolf när en animerad varg ylar på storbildskärmen bakom dem är fantastisk, och får med hela publiken i ylandet. Det är min personliga höjdpunkt på festivalen. Publiken dansar vidare natten ut när Avicii avslutande nummer får publiken i extas.

Jag tror att vi kommer få se fler renodlad festivaler och jag tror det här bara är början på den elektroniska musikens kommersialisering som har pågått de senaste åren. Jag tror att Summerburst som festival kommer växa ett bra tag till och nästa år kanske vi får sen en tredje Summerburstfestival i Malmö? Oavsett så har arrangörerna i Göteborg gjort ett fantastiskt arbete för att får den här festivalen till den danssuccé som det blev.

Daniel Kirby

Knarrholmenfestivalen 25-27 Maj 2012 (Lördagen & Söndagen)

3.jpg

Redo för en ny dag beger vi oss ut på klipporna för en öl i solen. Det är då det står klart för oss exakt hur annorlunda det är att vara på festival på Knarrholmen än de flesta andra. Istället för att sitta nedsjunken på en dammig före detta gräsmatta sitter vi på klipporna och njuter under en gassande sol som får havet bredvid oss att glittra magiskt. Trots att det bara är maj kan vi till slut inte hålla oss borta från vattnet, utan tar oss ett uppfriskande bad.

Längre inåt land hör vi hur The Tapes spelar borta på lilla scenen, men först när vi nås av den stora överraskningen att den Stora Vilan har blivit bokade i sista sund lyckas vi slita oss från strandkanten.

På lördagen råkade den dittills perfekt arrangerade festivalen tyvärr ut för ett antal arrangörsmissar. Redan vid 19-tiden på kvällen tog maten slut. Man kan tycka att det borde vara relativt lätt att beräkna åtgången av mat på en festival med ett begränsat antal besökare, men i slutändan kanske det var roligare att sälja biljetter än att beställa mer mat. Att hela festivalen dessutom befinner sig på en ö där besökarna är helt i arrangörernas händer när det gäller utspisning gör inte saken bättre. Även kioskens förnödenheter tog slut, något som var extra jobbigt för de rökande besökarna. Vi får verkligen hoppas att arrangörerna lär sig av årets misstag inför framtida festivaler.

Den Stora Vilan

Trots att vi inte trodde det var möjligt blir känslan av svensk högsommar ännu starkare när vi anländer till stora scenen till tonerna av Den Stora Vilan. Deras tidigare tidslösa ljudbild bestående av malande rock har kompletterats med en ny känsla. Det kanske var ett tag sedan vi sist såg dem spela, men då var de i alla fall fortfarande övervägande instrumentala. Nu har proggen blomstrat ut i fullt blom och när de sjunger om en glittrande Göta Älv går det inte att ta miste på att de har lyckats fånga en känsla som få av oss trodde överlevde sjuttiotalet. Även om en del texter och sångmelodier känns lite enkla emellanåt, är det just i det som är naturligt och självklart som deras styrka ligger. Med ett leende på läpparna konstaterar vi att ingenting kunde passat bättre in här på Knarrholmens stora scen, med den Göteborgska skärgården alldeles i bakgrunden, denna vackra sommareftermiddag.

Säkert!

Festivalens mest kommersiella artist Annika Norlin, alias Säkert!, hade lämnat sitt band på fastlandet och kom till Knarrholmen enbart i sällskap av sin akustiska gitarr. Av uppslutningen att döma är hon artisten som många har kommit för att se. Annika visar att hon hör hemma bland Sveriges absoluta artist-elit. Trots avskalade arrangemang blir det aldrig tråkigt och vi bjuds bl a på en Katy Perry cover (översatt till svenska), ett par nya låtar samt en sommarklädd Jens Lekman som kommer upp på scen och hjälper till i två låtar. Det är fint, stämningsfullt, personligt och precis allt annat som en sensommarkvälls-konsert i slutet av maj ska innehålla. Att döma av reaktionerna efteråt var det många som ansåg att Säkert! var festivalens musikaliska höjdpunkt.

jj

Göteborgska jj var det enda bandet från Knarrholmensfestivalens första år som fick förnyat förtroende och tilldelades dessutom äran att avsluta årets festival. Förståeligt eftersom de flesta besökarna förra året verkar tycka att jj var den festivalens stora höjdpunkt. Förväntningarna var med andra ord på topp när jj äntrade scenen vid midnatt på lördagskvällen. Joakim Benon, som tillsammans med Elin Kastlander utgör duon, verkar ha smuttat på The Embassys kaffetermos och hoppar outtröttligt fram och tillbaka över scenen för att få igång publiken. Men trots det ihärdiga hoppande så lyfter det aldrig riktigt. Kanske har två dagars stekande sol tagit ut sin rätt, för med undantag av att det jublas en hel del när Let go spelas halvvägs igenom setet, så verkar publiken i det närmaste helt avslagen.

Hemfärden brukar vara festivalbesökares akilleshäl. Med vetskapen om att det roliga är över så ska tunga huvuden och slitna kroppar riva tält, släpa packning och trängas i överfulla transportmedel. Det kom därför som en trevlig överraskning att arrangörerna även försökte förgylla den sista stunden på ön. Vid kajen bjöds det på skön musik och dessutom var det gratis bubbel till alla som handlade frukost eller båtbiljett hem. Om det var ett PR-trick eller ren välvilja från arrangörshåll vet vi inte, men vips var humöret på topp och alla eventuella tankar på lördagens fadäser försvunna. Ett trevligare festivalavsked har vi svårt att tro existerar. Och när sedan färjan lade ut från Knarrholmen förutsätter vi att alla andra, likt oss själva, genast började längta tills nästa gång det är dags att besöka denna festivalpärla.

Per Håkansson & Christopher Jensen

Knarrholmenfestivalen 25-27 Maj 2012 (Fredagen)

2.jpg

Likt ett lämmeltåg vandrar flocken med glada festivalbesökare i rad över den långsmala piren mot ingången till Knarrholmen. Solen skiner och det är varmt som i juli. Därmed är det inte förvånande att festivalen som i år anordnas för andra gången har växt rejält sedan förra året. Då var det cirka 800 personer närvarande, denna gång ska festivalen gästas av 3 300 personer under fredagen och lördagen. Under dessa två dagar är 14 band inbokade plus djs som ska göra sitt bästa för att hålla festivalbesökarna borta från sina tält och stugor. Efter en stunds överläggningar och konsulterande med kompass-appen på iphonen slår vi upp vårt tält på den sida av gräsmattan där det bör vara morgonskugga allra längst. Därefter är det bara att sätta sig på en klippa vid havskanten i avvaktan på att det första bandet ska börja spela.

Makthaverskan

Festivalens första konsert på stora scenen är Makthaverskan. Vi fastslår en sak med detsamma – det låter för jävligt! Det är otajt, spretigt och det musikaliska hantverket lyser med sin frånvaro. Allt detta gör dock bandet sitt bästa för att mörka under ett täcke av gitarreffekter som hämtats från valfri Broder Daniel platta. Lägg till mellansnack som gränsar till det infantila och man blir tvungen att då och då titta ut över havet bredvid scenen för att försäkra sig om att man inte befinner sig på den lokala fritidsgården. Det skulle med andra ord vara enkelt att snabbt avfärda Makthaverskan som en av de sämre spelningarna i mannaminne och istället bege sig till något av festivalens öltält. Men det finns ett problem. Det är ändå ganska bra. Makthaverskan har något som så många andra band saknar. Det finns en nerv och en känsla för melodier som lovar något mycket större än det vi bjuds på.

Många av festivalens yngre besökare har samlats längst fram och verkar tycka om det som levereras. När bandet avslutar med German Boy hoppas och studsas det mer framför scenen än under någon annan stund på hela festivalen. Makthaverskan verkar ha hittat en trogen skara fans, och själv kan man inte annat än att önska att man likt dem kunde strunta i att det låter som det gör. Det går dock inte och i slutändan blir man nästan förbannad för att bandet inte gör det bättre. Den dagen de lämnar fritidsgården kommer det nämligen att blir riktigt, riktigt bra.

Icona Pop

Trots att de fortfarande inte har släppt sitt debutalbum ännu går det inte att komma ifrån känslan av att Icona Pop är här för att stanna. Det var med spänning vi såg fram emot att se hur Aino Jawo och Caroline Hjelt skulle lyckas att leva upp till den otroliga hype som genomsyrar allt de tar sig för.

Det är mörkt när de kommer ut på scenen, men så snart första låten drar igång exploderar publiken. Inte helt oväntat blir det festivalens kortaste konsert, vilket är helt förståeligt eftersom de än så länge har en sådan blygsam diskografi. Men under dryga halvtimmen bjuder de på allt de har medan de dansar loss med samma energi som i deras musik, och trots att det är så kort känns det helt rätt när varje ögonblick är sprängfyllt av glädje. I love it!

The Embassy

The Embassy är nog festivalens mest rutinerade band. I över tio år har Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson visat att deras elektropop är en kraft att räkna med i Svenskt musikliv. De släppte nyligen Life in the trenches, med blandat mestadels outgivet material, vilken även sammanfattade deras karriär hittills.

Kanske är de nöjda med det, eller oinspirerade, för de ger inte intryck av att ha så mycket mer att bjuda på. Hela konserten sitter de halvt dolda bakom ett bord, och scenshowen består av Torbjörns enstaka drickande ur en termos. Det är inte direkt dåligt, men inte heller roligare än att lyssna på en skiva hemma i vardagsrummet, och vi kommer inte ifrån känslan av att det känns som att de var klara redan innan de gick upp på scenen.

Per Håkansson & Christopher Jensen

Joel Alme har varken glömt sina rötter eller vänner.

DSC08026.JPG

Releasefest för Joel Almes tredje album "A Tender Trap" hölls på onsdagskvällen på Pustervik. Hemma på besök hos ursprunget ger Alme med vänner smakprov på plattan. En hjärtlig, ödmjuk och kort spelning där vi bjuds på The Coast, A tender trap, If she ever knew, Everything blows away och The Clouds. Låtarna lämnar oss med en längtan av att höra mer, både nytt och gammalt. Utöver releasepresentationen får vi även höra Jonas Lundqvist, som kärleksfullt klagar på att Alme "är så jäkla hockystor", sjunga Alla för sig från sitt nya album Så e de med de. Vi får även denna kväll höra Martin Elisson göra Hästpojkens Utan personlig insats som sedan blev Snart skiner Poseidon, en originalversion som man får höra för sällan i denna fotbollstokiga stad.

K103s musikprofil premierar det lokala framför det nationella, det svenska framför det internationella och det oetablerade framför listettorna. Grundregeln är alltid att det ska vara musik som är intressant för våra lyssnare. Vår rotation är en blandning av pop, hip-hop, elektronika, soul, rock, reggae och ska. Varje vecka plockar musikredaktionen guldäggen från allt nysläppt och lägger till vår spellista. Alla de stora studentradiostationernas spellistor läggs därefter samman till Studentradiolistan - vår egen Topp 20-lista.

Redaktion

Belén Sabroso-Ballesteros, Eva Gustavfsson, Oskar Sundström och Pontus Malmsköld.

Följ oss via RSS

Kontakt

musik@k103.se