Förvirringen på Nils Ericson Terminalen var total, “Vart är hållplats 50?!”. Ingen visste förrän klockan slog kvart över och bussen gled in i det analkande regnet. Där stod mannen som under fyra timmar skulle transportera en buss fylld med alkohol, tält, burkmat och förhoppningar. Jag och Robin var äntligen på väg mot Arvikafestivalen!
Väl framme spöade regnet ner men vänliga själar räckte oss ponchos som skydd. Traskandes mot vår plats på lilla campingen började solen kika fram. Vi reste vårt tält och hälsade på de Skövdebor som bodde vid vårt tält, de hade precis tejpat fast en däckad Stockholmare så stämningen var på topp.
Först på schemat var Four Tet på Andromeda, en scen vars ljudbild inte gjorde de elektroniskt klingande tonerna rättvisa. Vi begav oss därför istället till Orion, den mest oinspirerade av Arvikas scener. Väl inne höll Hararld Björk på att avsluta sitt set medan The Holy Ghost påbörjade sin soundcheck, dålig attityd och stämning följde och vi försvann utåt efter några minuter.
VIP-området lockade istället med sina, relativt, rena toaletter och ölservering, även Gula Gubben var där inne så det fanns något fint att titta på. Torsdagens höjdpunkt var utan tvekan Chromeo som drog igång mot midnatt med smäktande riff, kärleksfulla texter och en närvaro som fick även oss kräsna att kapitulera. Efteråt begav vi oss mot Ellen Allien som lät basen husera fritt, men den riktiga fuldansen var på VIP-området och det var där vi slutade vår kväll.
Fredagens stekande sol väckte oss vid 9-snåret och bakiskänslan framkallade mjukostdrömmar i våra sinnen. Öl, fett och musik var våra vapen mot trötthet och värmeslag. En peppinjektion fick vi under dagen då vi såg 10-mannabandet Bara På Låtsas och vi fick göra egna pins. Allt kulminerade 20.00 då vi steg bakom kulisserna för att träffa Johan Karlsson i Familjen. Och Efter en grym intervju däckade vi för att inte återkomma förrän kvällen då brasilianska The Twelves styrde dansen på festivalen.
Varannandagsvädret visade upp sig på lördagen då regnet återigen var över oss, men med en T-Pain-applikation på mobilen kunde vi underhålla oss tills vår intervju med Patrick Arve i Teddybears påbörjades. Vid Presscentrum gick vi gå igenom våra frågor och även där träffade vi dundersköna funktionärer, kontakter som under en festival kan vara avgörande för ens framgång. Skratt och upplevelser utbyttes på kvällen med övrigt pressfolk och med Babyshambles i bakgrunden var vi nöjda med vår vistelse, speciellt med tanke på att vi inte bestigit en enda “bajamaja” utan frekventerat VIP-områdets, relativt, rena alternativ.
Om vi vann mot tröttheten vet jag inte då jag ligger här utslagen i sängen, men att utkämpa striden hoppas jag göra igen nästa år!
/ Jonas Johansson