Det var med försiktig optimism man begav sig mot de småländska skogarna för att återigen festivala vid sjön Hulingen. Efter förra årets lite snöpligt inställda festival var det svårt att veta vad man kunde förvänta sig av Den Nya Hultsfredsfestivalen. Den tyska arrangören FKP Scorpio gick som bekant in och förvärvade varumärket efter Rockpartys konkurs, med ambitionen att satsa långsiktigt för att återigen etablera Hultsfred som en av Sveriges viktigaste festivaler. Men inför årets festival vågade inte många köpa biljetter och jag kände mig inte ens hundra procent säker på att det skulle bli fest ens i bussen på vägen ner på onsdagen.

Väl på plats kunde man konstatera att det definitivt var festival på gång, även om det inte var direkt svårt att hitta en plats för tältet på campingen. Festivalområdet har komprimerats och campingen har följt efter och kommit närmare sjön, vilket känns riktigt trevligt. När sedan torsdagen kommer och festivalområdet öppnat på riktigt, slås man av att alla ölserveringar fått stryka på foten. Istället är det fritt fram för alla över 18 och med rätt färg på armbandet att köpa öl i någon av de många barerna runtom på området och fritt kryssa runt mellan de fem olika scenerna. En lösning som jag inte kan förstå varför inte alla festivaler försöker ta efter.

Någon rivstart är det dock inte tal om för den nya arrangören. Jag går till den första spelningen på tältscenen, festivalens tredje största scen, och räknar till ungefär 24 personer i publiken inledningsvis. Amerikanska Trans Am ser faktiskt måttligt roade ut och muttrar något ironiskt tack för att de fått komma och headline:a årets festival. Sen kommer regnet och fortsätter sedan regna konstant de närmaste 16 timmarna eller så. Torsdagskvällens schema är dessutom retroflirtande i överkant, med ett pärlband av gamla 90-talsikoner. Liam Gallagher med sitt nya Beady Eye, Primal Scream, The Prodigy och Suede kan inte få festen att lyfta. Även om framförallt Prodigy levererar en tungt svängande spelning känns det inte direkt som framtidens festival.

När man vaknar på fredagen har tack och lov helvetsregnet upphört, och den efterföljande blåsten gör att man torkar upp ganska snabbt för en ny dag. Slagsmålsklubben får äran att vara först ut för dagen på stora scenen, men tiden 13.45 känns långt från optimal för danspartaj. Frej pushar för sin kommande spelning med sitt andra band Maskinen på lördagskvällen, för att i nästa mening insinuera att de kanske måste ställa in. Sedan lämnar han scenen med halva spelningen kvar. Dagen fortsätter sedan med bra väder och tilltagande publik, även om man inte ser röken av de 10000 besökarna som hävdas från officiella håll. Lördagen fortsätter annars domineras av dansakter, som mängdrabattsbokningen av A-Trak och Armand Van Helden, som kör varsitt set i tältet och innan dess en spelning på största scenen med gemensamma projektet Duck Sauce. Kanadensiska electroduon Crystal Castles blir festivalens största positiva överraskning enligt min mening. Efterföljande 2 Many DJs får festen att fortsätta ännu längre.

När lördagen kommer börjar också festivalstämningen infinna sig på riktigt. Majoriteten av de nästan 3000 endagsbiljetterna är sålda inför festivalens största dragplåster Morrissey på finalkvällen. Eftersom hans spelning i Helsingborg dagarna innan blivit inställd bjuder arrangören in alla med obrukad biljett till Småland istället. Dessutom öppnar de upp grindarna på vid gavel för lokalbefolkningen i Hultsfred, som fritt kan ta del av festivalens avslutning. Sista bandet ut på scen är proffsfestarna i Hoffmaestro, och under deras spelning kan jag till och med känna marken skaka på gammalt välbekant vis. En avslutning som ger mersmak inför framtida festivaler.

Det ska bli spännande att se vad som sker med festivalen kommande år, för arrangören lovade fortsatt satsning trots årets ekonomiska storförlust. Den svaga biljettförsäljningen förklarades till stor del bort med tillitsproblem, då många drog sig för att köpa biljett i förväg. När arrangören spontant förklarar hur de vill utveckla festivalen nämns både stort och smått, som exempelvis food-courts med asiatiskt tema, en cirkus, minigolfbana öppen för festivalcamparna och fler rockakter. Även om en cirkus kanske inte känns helt klockrent håller jag med om att området måste utvecklas. Det pågick faktiskt ett fotbolls-VM parallellt men det fanns ingenstans att se Sveriges matcher. Det gick faktiskt inte ens att få tag på en tidning på området.

/Kennet Sundberg

2011 års upplaga av Roskildefestivalen såg inte mycket ut på pappret, men de 75 000 biljetterna var slutsålda ett bra tag före festivalstart och danskarna fick dessutom sällskap av några av de 3000 personer som köpt biljett till den inställda Arvikafestivalen.

Den fullpackade bilen styrde som vanligt mot Danmark redan på midsommardagen. Efter sex timmars köande och en panikartad tältuppsättning hade vi hittat en bra plats att kalla vårt hem under de närmsta nio dagarna.

Tiden fram till torsdagen går mest åt till att sitta in campingstolarna, dricka sig igenom några flak dansk öl och proväta sig igenom områdets matstånd, som i år höll ovanligt hög kvalitet. Det går också att ta en promenad till Pavillion Junior där mindre, nordiska band spelar. Tack vare en felläsning i festivalprogrammet hamnade vi av misstag på osignade Reptile & Retard från Danmark. Detta energiska band spelade glad, elektronisk rock och verkade ha ett starkt följe i Danmark, då många glatt skrålade ikapp med sångaren som varvade sprittande dans med klättring i scenbygget.

Varje år öppnas den största scenen, Orange, med en dansk akt och i år var det VETO. För två år sedan gjorde de en nära till magisk spelning på festivalens näst största scen, Arenan. Hur klarade de att ta steget upp på den största scenen, då? Bra! Bandet var tända och tacksamma över uppgiften att dra igång festivalen på riktigt, men eftermiddagens gassande sol var nog ändå inte bästa inramningen för deras dansanta blandning av synth och progressiv rock.

Senare på kvällen krockade PJ Harvey oturligt med Iron Maiden, men valet var lätt för oss, Polly Jean! Änglalik, kramandes en cittra, gav hon en allvarlig och hjärtlig spelning, där elgitarren fick komma till tals först i avslutande Big Exit och Meet Ze Monsta. Vi hann även förbi Iron Maidens extranummer och en vrålande publik som dansade till en mäktig och evighetslång ”Running Free”.

Bright Eyes visade sig från sin bästa sida och hyllades enhälligt av de festivalbesökare som lyckades ta sig in till scenerna redan vid lunchtid på fredagen. Just fredag var annars lite skral på konsertfronten men Portishead intog stora scenen när mörkret fallit. Senast bandet besökte festivalen var regnåret 1997 då de gjorde en sagolik spelning i ett av tälten. Fjorton år senare är de inte lika publikfriande och känns mest felplacerade under bar himmel och framför festivalberusade danskar. Några som imponerade var däremot hemlighetsfulla Ghost som iklädda munkkåpor förtrollade Roskildenatten med tunga riff och melodiös hårdrock.

Något som verkligen märktes var att Roskilde äntligen satsat fullt ut på att öka servicenivån, både på campingen och festivalområdet. Fler toaletter, fler matställen och fler ölstånd gav märkbart mindre köer. Festivalens miljöprofil blir också tydligare för var år som går. Trots att festivalbesökare har en tendens att skräpa ner kring sig finns fler möjligheter att återvinna och skänka pant till välgörande ändamål. Vill man slippa att stå och vänta på att ett eluttag skall bli ledigt så att man kan ladda sin telefon, går det alldeles utmärkt att hoppa upp på en cykel och trampa för att generera sin egen el. Den omisskännliga doften av svett, urin och rök går dock inte att komma undan, men efter nio dagar är inte luktsinnet längre så känligt.

Efter tre år av obruten festivalsol kom så regnet på lördagkvällen. Köpenhamns central fick stänga på grund av översvämningar och Roskildemarken täcktes snart av lervälling. Till skillnad från i huvudstaden lämnade åskan och regnet festivalen efter någon timma. Dyblöta lyckades de flesta ta sig in till Orange scen där ett mycket samspelt the Strokes och en taggad Deadmau5 fick publiken att dansa stövlarna av sig.

Roskildevädret upphör aldrig att förvåna. Söndagens strålande sol torkade upp leran, fick den nu rätt trötta festivalpubliken att gå in på sitt nionde liv, beställa en ny Strawberry Daiquiri från Gringo Bar och dansa vidare. Spelschemat innehöll bland annat de fortfarande unga Bad Religion, The Walkmen, de skräniga My Chemical Romance och ett dansant Battles. Avslutade festivalen på Orange scen gjorde Kings of Leon. För den som inte ville gå och lägga sig förrän vid soluppgång underhöll Timbuktu & Damn! och Hoffmaestro tillsammans med en omusikalisk mellanakt vid namn Prince Fatty Soundsystem feat. Little Roy and Horseman.

Tack för i år, Roskilde! Du är som en gammal ungdomskärlek. Ofta blir man så trött på dig att man svär dyrt och heligt på att aldrig komma tillbaka, men likväl gör man det varje år. Du fortsätter alltid att utvecklas, och möter oss varje år med solsken, värme, kärlek och besynnerlig dansk logistik. Vi ses 2012!

/Torbjörn Stern & Kajsa Hård

Peace & Love var festivalen där K103:s utsända lurade upp två av killarna från The Vaccines på ett tak, dansade med en märkligt välbekant artist i VIP-tältet och skymtade Bob Dylan som en prick på scenen.

För oss som kommer från Dalarna är Borlänge mycket mer än Peace & Love. Vi känner inte riktigt igen oss i tonårsbesökarnas uttalanden om att ”det är charmigt med en festival som ligger i en liten stad mitt i ingenstans”. Men vi kan hålla med om att Borlänge helt klart blir mer av det mesta under festivaldagarna.

Under onsdagen var höjdpunkterna Lykke Li och Kings of Leon. Lykke Li gav en suggestiv och lågmäld föreställning på scenen Fantasia där hon långa stunder hade en svart slöja över ansiktet. Inte ett leende, men närvaron var svårslagen.

De två största scenerna ligger bara ett stenkast ifrån varandra. På Utopia en stund senare tog istället Kings of Leon över showen. Nashvillegrabbarna bjöd på strålkastare, rök och fyrverkerier – och sina allra bästa låtar. Mäktigt, var ordet.

På torsdagen rekade K103 årets campingar. Nytt för denna år var deluxe-campingen. Luftigt mellan tälten, vattentoaletter och laddning av mobiltelefoner gratis. Lite mindre festivalkänsla, ganska skönt. Rekningen av festivalkänslan gav: fin stämning, mycket ungdomar 16-18 år och heltaggat för både fest och musik.

Tillsammans med de andra 49 999 besökarna kryssade jag mellan älgkebabståndet, smålandsrullarna, öltälten med dricka för en femtio-lapp och smet gärna in på VIP-området för en gudomligt god buffé, eller bara lite mer städat häng under ett träd med guldmålade paraplyer.

Torsdagen gav Veronica Maggio på en fruktansvärt obekväm tid, halv fyra på eftermiddagen. Vi var nog många som sörjde över att missa den spelningen. Istället fick vi kika på hennes ex-pojkvän Oskar Linnros. Spelningen inleddes med frasen ”Var är Oskar?”, sjungen av barnröster med blinkande bokstäder. En härligt hoppande publik mötte skaparen av Från och med du, och fick sig även till bjuds Maggios 17 år i ex-pojkväntappning.

M.I.A drog upp publiken på scenen, som utgjordes av ett blinkande hav där dansarna levde loppan. Skärmarna visade krigiska bilder. Budskap och galenskap, med poppis Paper Planes som en publikmagnet kan sammanfatta spelningen.

På fredagen började alla nätterna i tält att tära på festivalbesökarna. Tjejerna slutade orka dra ett lager maskara innan kvällen, killarna började se allt mer leriga ut. Mobilerna laddades i stadens alla bilvärmare.

Carl Noréns spelning fick sig en påhälsning av radion. Borlängegrabben från Sugerplum Fairy släppte sin första soloplatta i februari. För den som letade efter Dalarna i ett nötskal fanns både han och Mando-gänget på plats denna festival.

Kvällens höjdpunkt skulle bli The Strokes. De körde Last Nite, det gillade publiken. Annars var bandet lite lojt.

Så kom så lördagen. Höjdpunkt och slutpunkt. Mando Diao gav en ovanligt finstämd konsert, med akustiska varianter av många kända slagdängor. Borlängeborna är lika mycket Peace & Love som festivalen själva och fina representanter för sin hemstad.

Bob Dylan var där. Bara det var mäktigt. Lite långt bort eftersom kamerorna inte fick zooma, lite väl vaktad eftersom kamerorna inte fick smattra som de brukar. Men mäktig och av kött och blod, mitt i Dalarna.

Journey med Don´t Stop Believing (som är med i Sopranos) var värda ett stop bara på grund av den låten. Speciellt för alla unga som inte hängde med under tiden när de var ett världens största band under tidigt 80-tal.

Håkan Hellström avslutade. Åhörarna kunde (givetvis) så gott som alla göteborgssonens låtar utantill. Publikhavet ser ut som en hel liten stad på översiktsbilderna i efterhand. Spelningen gav en mer uppsluppen känsla än under Jay-Z, som avslutade förra året. Peace & Loves tonårsglädjefeeling kändes helgjuten efter denna sista akt. Vem gillar inte Håkan?

50 000 besökare var vi, blinkade det emot oss på skärmarna efteråt. Sedan släpptes fem artister till nästa festival direkt på plats. Det kommer fler festivaler i Borlänge.

Hemgång nästa. Vem kändisen i VIP-tältet var avslöjas inte här. Men hur det gick med intervjun med The Vaccines, som slutade på ett tak, får ni reda på i höstens program här på K103.

Årets festivalmode: De kortkorta shortsen.
Årets mat: Thaimaten i vita små kartonger.
Årets motto: Att kramas eftersom det gör folk glada.
Årets polisgrej: Att jobba mot knarket.
Årets föräldraflirt: Kontraktet där tonåringarna får blåsa två gånger om dagen och får intyg på nykterheten att ta med hem.
Årets teknikfientligaste: Bob Dylan som inte får zoomas in eller tas kort på. Stenåldersfasoner?
Årets accessoar: Ståhatten, gärna med brillor, stövlar/Converse och shorts.

/Linnea Johansson - Helgstart

Where the action is flyttade detta år till Göteborg och välkomnades med värme av både besökare och väderlek. Azalea är den perfekta platsen för en festival. Centralt utan att störa för mycket, lagom stort område och vackert omringat av träd som gav behövlig skugga och svalka denna heta dag. Musikutbudet spretade kanske inte så fantasifullt. Över lag ganska homogent startfält som på förhand utpekade att man nog inte skulle vänta sig några stora överraskningar, men ändå räkna med att de flesta kommer leverera.

Första timmarna avnjuter de flesta sittande och avslappnat framför bland annat Serenades, Jenny and Johnny och Paolo Nutini. Man passar på att kolla av området och kollar kanske in signeringar hos Bengans.

Det är först när Daniel Adams-Ray tar plats på scen som den första stora publiken är samlad. En lite försiktig start för att se om publiken är med, följs av en säkrare Daniel när han märker att de var på hela tiden. Inte ens faktumet att han inte är helt hemma med Göteborgs geografi, och kallar Slottskogen för Slottsparken, får dem att svika. Alla älskar honom. Damer som herrar, även om damerna kanske hörs lite mer. Live märks ännu mer hur väl sammansatt hans debutplatta är.

Nästa akt är The Ark. Det där bandet som man ofta känner sig ensam om att gilla eftersom ingen vill erkänna sig som deras fan. Men framför Azaleas stora scen blir det tydligt att det bor en glamrockare i varje själ på WTAI. Ute på sin avskedsturné kör de en hitkavalkad blandad med snabba klädbyten och Ola Salos typiska långrandiga men charmiga mellansnack. Ola lyckas dessutom avslöja Lisebergs ännu hemliga gäst den 25 augusti, genom att glatt lova att vi fortfarande har en chans kvar att se dem i Göteborg. The Ark äger scenen och publiken som är med på minsta vink. Vana trogen avslutar de med Calleth you, cometh I och allmän allsång.

Efter The Ark kliver Bright Eyes självsäkert ut på High Voltage Stage. Det blir snabbt uppenbart att Conor Oberst har tagit sig ut ur det riktigt beckmörka och lagt sig bekvämt till rätta på sin plats i indiepopdjungeln. Tyvärr svajar ljudet lite emellanåt, men bortsett från det genomför de spelningen lika rutinerat som väntat. Ett något oväntat gästspel av First Aid Kit på tamburin som verkar gå Conor obemärkt förbi blir en extra liten bonus.

Det börjar dra sig mot den tidiga kvällen innan Glasvegas drar igång inför den inte helt oväntat hittills största publiken för dagen. Sist de var här, för två år sedan, spelade de både inför en exklusiv skara på Storan i mars och på Way out west i augusti. (Vi räknar inte deras besök på Bengans i våras.) Med en ny skiva i ryggen är det ett etablerat rockband som återvänder till vårt kära Göteborg. Men trots det starka låtmaterialet präglas konserten av en viss förvirring. Iförd mörka solglasögon mumlar James Allan mellan låtarna, ömsom åt ljudteknikerna och ömsom åt publiken, vilket gör att det bestående intrycket blir att det känns som att de knappt är närvarande.

Det var mer osäkert vad vi kunde förvänta oss från sångaren i the Killers, Brandon Flowers, som besöker Azaleadalen med sitt kompband. Det blir dock snart uppenbart att till skillnad från Glasvegas är det inget fel på hans scennärvaro. En gissning är att vi inte var ensamma om att inte ha hört hans soloskiva som släpptes i fjol, men trots att the Killers låtar föga oväntat fick igång publiken allra mest verkade förvånansvärt många känna igen även hans egna låtar. Iförd röd skjorta och svart väst och med ett stadigt pojkaktigt leende såg Brandon verkligen ut att stortrivas på scenen. Trots det avslutar bandet spelningen oväntat tidigt. Vilket är synd, för vi hade gärna hört mer.

Sist ut är Coldplay, festivalens största bokning. Tillhör inte deras trogna fanskara, men har ändå sett dem tidigare på Orange stage i Roskilde för snart 10 år sedan och vet att de är ett proffsigt liveband. Här blir det otvivelaktigt mer familjärt. Dels av den mindre skalan, men mest pga Chris Martins otvivelaktiga spelglädje. De har en väldigt bra dag på jobbet som de delar med publiken på ett öppenhjärtigt sätt och skapar en vi-känsla som höjer intresset även bland dem som ”bara ska lyssna lite”. De spelar inte bara för oss, utan med oss. Hitsen blandas med mycket lek och stoj; lövformat konfettiregn, jätteballonger och fyrverkerier. Vuxendagis tycker kanske vissa, men varför inte tycker jag.

Vi välkomnar Where the action is tillbaka nästa år. Med kanske lite mer vågade bokningar och lite mer action. Bra arrangemang som flöt på nästan felfritt, förutom lite kackigt ljud på lilla scenen. Skulle gärna se en lite senare avslutning. Man känner sig lite för vuxen när man går hem kl 23, men kanske måste pingvinerna sova då.

/Eva Gustavfsson & Christopher Jensen

Du har väll läst K103s rapport från Metal Town. Här ser du även hur det såg ut på plats. Våra reportrar Pelle Håkansson och Christopher Jensen representerade oss på plats.