12:e upplagan av Way Out West och man kan konstatera att det är ett väldigt väloljat maskineri en får besöka. Festivalen har provat sig fram många gånger tidigare och haft gått om tillfällen att rätta fel, förbättra och utveckla. Vissa gånger har det inneburit större steg än andra. I år bjuder inte wow på några större förändringar. Det känns tryggt, smidigt, proffsigt och därmed också bekvämt och kanske lite, lite tråkigt. Men jag klagar absolut inte. Som återkommande gäst är jag glad att se förändringarna från år till år. Och efter att ha missat de senaste åren är jag glad att återigen vara på plats. För det viktigaste för en festival är alltid banden, och i år erbjöds en lineup som lockade mig tillbaka till Slottsskogen i Göteborg.
Nånting som Way Out West verkligen har utvecklat genom åren är bredden i utbudet, med filmvisningar, paneldiskussioner och föreställningar. Därför känns det kul att inleda hela festivalen med Timbuktus monologföreställning En droppe midnatt. En bearbetning av hans bok med textutdrag varvat med musik. Funkar perfekt på höjdenscenen som är vikt för innehållet som inte kategoriseras som livemusik. Många har hittat dit och trots att föreställningen är lång hålls koncentrationen på topp av den stora publiken genom hela showen.
Torsdagen fortsätter sedan med stegrande intensitet. Nils Frahm är först ut på största scenen Flamingo med en spelning som redan recenserats här på K103. Göteborgsfavoriterna Avantgardet dyker upp som en sen överraskning och får göra en bonusspelning inne på vipområdet, som bara blir större för varje år. Spelningen blir bra trots förutsättningarna, det är fortfarande tidigt och vippubliken som består av blandat branschfolk är lite sega till en början.
Vädret är strålande och intressanta spelningar fortsätter smattra över hela området så det är bara att kryssa mellan scenerna. Charlotte Gainsbourg är överraskande bra men Patti Smith lockar också. Några krockar i programmet är oundvikligt. Iggy Pop alltid lika fascinerande som den urkraft han är. Brockhampton från Texas bjuder på en blandning av boyband och hiphop i Linnétältet. Bredvid står musiktidningen Gaffa med en liten husvagnsscen och bjuder på små minispelningar mellan varven. Där får Yungblud ta vid när Brockhampton tystnar. Kul med en extra chans när det är svårt att hinna med allt på Stay out west-scenerna i natten.
Det jag personligen sett fram emot mest på festivalen inleder Pusterviks klubbscen. The Lemon Twigs från New York bjuder på ösig, 60-talsinpirerad musik som blandar influenser friskt genom ett modernt filter. Tyvärr är ena halvan av brödraduon sjuk så svårt att veta hur bra det kunnat vara och vilka infall vi går miste om. Håll utkik på K103 i höst för att höra vår intervju med dem.
