Skärmarna släcks och publikjublet stiger. Sedan rullar intro-filmen om Kung-Fu Kenny igång innan han själv tar plats på scenen i en exploderande version av ”DNA.”. För dem som sett The DAMN. Tour tidigare under året känns nästan allt igen, om än i mindre skala, men vi blir inte mindre tagna av Compton-rapparens leverans ändå.

Kendrick Lamar är och har varit världens bästa rappare de senaste åren. Priserna har haglat över honom och även om han i vardagen inte drar särskilt mycket på sin stjärnstatus, beter han sig som den rapgud han är uppe på Way Out Wests Flamingo-scen. I ”FEEL.” lyser hans nya alias, Pulitzer Kenny, upp backdroppen som en påminnelse till alla att han blev den första musikern bortom jazz och den klassiska musiksfären att ta emot Pulitzerpriset.

Samtidigt som han imponerar på musikbranschens överklass lyckas han mer än väl att tillfredsställa de ”vanliga” lyssnarna. ”King Kunta” är superösig och ”Alright” får hela publiken i extas.

När Kendrick vill testa hur långt bak i tiden vi känt till honom vevar han igång ”Swimming Pools (Drank)”. Det verkar som att alla varit med sedan åtminstone 2012. Och överlag är det materialet från ”good kid, m.A.A.d city” som funkar bäst. U2-samarbetet XXX från senaste plattan ger mest möjlighet att hämta andan innan ”m.A.A.d city” får igång festen igen.

Det Way Out West-publiken får uppleva denna sena fredagskväll håller allra högsta kvalitet. För dem som sett Kendrick Lamar i Stockholm, Köpenhamn eller någon annanstans tidigare i år, blir det här dock mest en repris med en del bortklippta scener. Showen kapas med nästan en halvtimme och det märks att scenbygget inte är optimerat för ändamålet.

Att WOW är enda möjligheten att se de största artisterna inom den största musikgenren av idag är inget annat än ett fett underbetyg till Göteborg som evenemangsstad. Visst, Ullevi fylls så fort Metallica, Bruce Springsteen eller Iron Maiden har vägarna förbi och det är väldigt positivt att mer moderna akter som Coldplay och Ed Sheeran (tyvärr bara män...) har
börjat ta plats på Nordens största stadion. Men är det inte dags att ge hiphop chansen i den här staden också? För som han själv berättade precis innan han klev av scenen, Kendrick Lamar kommer komma tillbaka. Måste vi återigen vänta i fem år på nästa Göteborgsbesök? För Way Out West kan såklart inte boka honom varje gång han är på turné.

Fram tills nästa gång har vi i alla fall minnena från en kraftfull spelning där textraderna och musiken stod i fokus lika mycket som festen.

Text: Erik Malmqvist

Många har väntat länge, väldigt länge, när ljuset i Annedalskyrkan sakta börjar dimmas ner tills kyrkan är helt släckt. Och väntan visar sig vara väl värd.

Inför en förväntansfull, närmast otålig, och tyst publik tar Rhye plats på scenen. Magin infinner sig direkt när bandet inleder med ”3 Days”. Rhye är en sån artist som är så bra på skiva att man knappt tror att det kan vara bättre live, särskilt röstmässigt. Men det är det.

Det blir mer organiskt live och ges utrymme för utsvävningar. ”Major Minor Love” får en storslagen avslutning som drar åt rock, ”Please” väcker gospel-feelings och i ”Last Dance” är funk-vibbarna så stora att det är svårt att sitta still i kyrkbänken. Samtidigt är det tydligt att Mike Milosh är kvällens dirigent. En uppgift som blir särskilt viktig eftersom att de inte använder sig av en setlist utan väljer låtar efter hand.

Ljussättningen är mjukt enkel och försätter bandet i konstant skugga. Det gör att musiken och framförallt sången hamnar i ytterligare fokus och ger en närmast sakral känsla. Men frågan är om det effektfulla skuggspelet inte sker på bekostnad av kontakt med publiken.

Kvällens sista låt blir ”Open”. Milosh sjunger de sista raderna utan mick och där och då blir man påmind om den sobra storheten i kyrkans akustik. Kan knappast tänka mig ett mer stämningsfullt avslut på festivalens första dag.

Text: Emilia Håkansson
Foto: Daniel Eriksson

I strålande sol gör den alltid lika lågmälda Nils Frahm entré på Flamingoscenen som är fylld till bredden av klaviatur, elektronik och audiella maskiner. Slottskogen fylls nu av ömsom sköra och ömsom bestämda toner som lockar fler och fler att stanna upp för att lyssna. Detta är en resa in i ett magiskt ljudlandskap.

Det är tre år sedan den 35årige Hamburgfödde Nils Frahm besökte Way out west senast, då med sin turné för albumet Solo, med en oförglömlig konsert på GöteborgsOperan. Efter turnens slut börjades byggandet av hans nya studio i Funkhaus, Berlin. Resultatet visades upp i januari år när All Melody släpptes. Albumet som också blev startskottet för den slutsålda mastodontturné som nu landat i vår stad.

Den som såg Nils Frahm på Malmö Live eller i Berwaldhallen tidigare i år känner igen sig väl. Den version vi får hör i Slottskogen är något tyngre på den elektroniska delen och lite lättare på den klassiska. Lite festivalanpassad, men utan att tappa sin intensitet. Nils rör sig normalt obehindrat från det elektroniska till det klassiska vidare till det rent ljudligt experimentella. Konserten genomförs med minutiös precision och perfektion. En bra blandning av det senaste materialet, sprinklat med diamanter från förr.

Nils Frahm gav oss troligen Way out west bästa framträdande som gladde de gamla fansen och samlade nya anhängare till följarskaran.

Text & Foto: Eva Gustavfsson

När Jorja Smiths efterlängtade debutalbum släpptes i juni var det med nästintill orimliga förväntningar jag tryckte på play-knappen för första gången. Singlarna och hennes olika musikaliska samarbeten som lett fram till ”Lost and Found” hade gett löften om att en ny, stor sångerska var på väg att slå igenom. Men förväntningarna infriades tyvärr inte. Rösten var såklart klanderfri och texterna insiktsfulla, men soundmässigt var det lite för mycket av samma vara i låt efter låt. Så när hon på torsdagseftermiddagen klev upp på Way Out Wests Linné-scen var det med blandade förhoppningar. I de inledande låtarna höll Jorja sig nära mikrofonstativet och kändes aningen avvaktande. Risk för en ljummen konsert? Nix. Det dröjde sedan inte länge förrän hon och live-bandet verkligen växlade upp och fick huvuden att nicka taktfast.

21-åringen från Storbritannien har redan låtar som publiken kommer tvinga henne att spela i decennier framöver. ”Teenage Fantasy” är klass rakt igenom och när hon går över i sitt mer hackiga flow, som i ”Lifeboats (freestyle)” och ”Blue Lights”, är det omöjligt att inte ta in varje ord.

Förra året var Frank Ocean ett av de stora dragplåstren på Way Out Wests startuppställning. I år får vi nöja oss med Jorja Smiths suveränt svängiga version av hans ”Lost”. Verkligen inget dåligt substitut och det kändes nästan som att hennes framförande av den var som en mini-version av hela spelningen. Hon inledde sittandes innan hon gradvis bestämde sig för att utnyttja mer och mer av scenen. Intensiteten bara stegrade och stegrade.

Det går att argumentera för att de bästa Way Out West-konserterna äger rum inne i tältet vid Linné-scenen och när vi summerar festivalen kan det mycket väl vara så att Jorja Smiths första spelning på svensk mark kammar hem en topplacering. Om något år kanske hon är tillbaka på line-upen, men då är det garanterat på en av de större scenerna. Jorja Smith står för tidlös musik och kommer vara relevant lång tid framöver.

Text: Erik Malmqvist
Foto: Hilda Arneback

Den här veckan är alla goda ting två, eller det känns iallafall som att vi slagit något slags rotationsrekord i duetter och featurings.

Till exempel så är Lilla Namo tillbaka med ny EP och vi spelar gladeligen titelspåret "BEEP BEEP" på vilken hon gästas av Kamohelo. "Can't Be Without" heter nya släppet från OLSSON och Janice och som låten antyder är den svår att vara utan. Enligt OLSSON själv är det "en manisk nydumpad dans-rökare". Det ni! Andra dynamiska duos den här veckan är Lily Allen & Burna Boy, Markus Krunegård & Miriam Bryant, Little Jinder & Lorentz och sist men inte minst Teddybears & Petite Meller. Rekord som sagt!

Dessutom: Para Fiction, Sabina Ddumba, Lani Mo, ALVA, George Ezra, Gilligan Moss, Mavi Phoenix, Rolling Blackouts Coastal Fever, Tella Viv, INDT och Boy Azooga.

Och med det tackar musikredaktionen för sig och går på sommarlov. Vi hörs igen till hösten! XOXO

Vår spellista på Spotify finns lyckligtvis tillgänglig hela sommaren lång: https://open.spotify.com/user/k103/playlist/1lZOYfnP4i1XNere1HJgCw?si=NC...