I veckans program läser jag både äldre texter från flera år tillbaka såväl som mer färska texter. Det kommer upp mycket tankar för mig under inspelningen, att vilken naiv, drömmande och offentligt ambitiös person man var på den tiden. Så ovetande om så många saker, så egentligen osäker på hur man på betydligt smartare sätt kan hantera snacket kring det man företar sig. Till skillnad från för fyra år sedan, förstår jag numera att det man företar sig blir desto roligare om man håller det hemligt tills det märks av sig självt.

Ja, tänka sig, vilken ovetande ungdom man var på den tiden, men så kommer jag säkert tänka när det gått fyra år igen.

Under tisdagen, innan jag gick till studion för att spela in veckans program, lyssnade jag på direktsändningen av rättegången om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm som ägde rum i april förra året. Det var ingen lätt lyssning, och jag kom också att tänka på demonstrationerna samma helg som Bokmässan här i Göteborg i slutet på september. Det är av någon anledning inte lätt för mig att ta in sådana här intryck, särskilt inte om de sker direkt eller indirekt i min närhet. Jag undrar någonstans om det är detta som gör att jag ibland visualiserar omskakande situationer, som med största sannolikhet inte skulle hända mig på riktigt men som ändå kan göra mig alldeles röd i ansiktet. Novellen "En människas konster" är ett exempel på mina visualiseringar. Om att bli orättvist behandlad, säga ifrån men bli ännu mer orättvist behandlad. Det är sånt som aldrig skulle kunna hända mig på riktigt. Bara i huvudet. Och kanske en och annan novell då och då.

Jag tror jag hade fått många konstiga kommentarer om jag jämt gick runt och klagade på vilka dåliga förebilder jag har. Hur dåligt de fungerar i olika sammanhang, vilket taskigt arbete de gör. Jag är inte så säker på om jag kan skriva under helt på det, jag menar om jag har bra eller dåliga förebilder är väl en smaksak: jag kanske tycker att de är bra medan andra tycker tvärtom - eller så kanske jag tycker dåligt om dem medan andra tycker bra om mina förebilder. Dessutom går jag inte runt och tänker så: "Usch, jag borde sluta omedelbart att följa dessa människor!", det hade säkert varit fruktansvärt. Men om jag hade gått runt så, och vid tillfälle behövt förklara mig om varför jag bara har förebilder jag vantrivs med, skulle mitt svar vara att jag vill lära mig hur man inte ska bete sig i olika sammanhang, hur man inte bör jobba. Så att jag själv kan göra tvärtom och framstå som bättre. Så var glad du, att du inte är en förebild för mig!

Det är ny termin och Den Rörliga Lyrikern inleds med ett par dikter om sjukvård, hur fel det kan bli när man egentligen inte behöver det. Jag kommer också berätta en hel del om mig själv och exempel ur mitt eget liv, varpå det blir en berättelse om en som faktiskt föddes med en livets instruktionsbok i näven. Missa inte detta!

I denna fredags program läser jag ur min bok Med utkik från bokhyllan. En av texterna jag läste in på inspelningen klippte jag bort i redigeringen efteråt, med anledning av att den är så fruktansvärt krånglig! Men sen så kom jag på att det stämmer att tiotusenfemhundra meter inte är samma sak som en och en halv mil utan att femtontusen är det, så här kommer den texten:

"I min ungdom gick jag alltid på matematiklektionerna, utöver allt annat man läste på den tiden. När jag så småningom blev äldre började jag löpträna på fritiden, och kunde ibland komma upp i en tio kilometer lång sträcka åt gången.

Och varför berättar jag det här? Jo, för att jag kom att tänka på just matematik när jag satt och såg tillbaka på mina löpturer. Tio kilometer går att översätta till en mil. Således kan man också säga att femton kilometer är en och en halv mil. Men vad jag förstått kan man inte sätta likhetstecknet mellan tiotusenfemhundra meter och 1,5 mil. Det skulle i så fall fattas fyratusenfemhundra meter i ekvationen. Men om man står kvar i det faktum att tio kilometer och en mil är lika mycket, skulle man väl kunna säga att tio och en halv kilometer är likvärdigt med en och en halv mil?! I så fall hade man ju kunnat framstå som lite mer ambitiös, vare sig man hade sprungit en och en halv mil eller tio och en halv kilometer. Jag funderar bara!"

Hur dum får jag bli, det är ju klart som katten att det här stämmer.

Den här veckan kommer jag läsa texter som heter både Nisse, Maya, Barn till en curlingmästare och Stockholmssjuk. Texter som hugger, som snokar, försöker få klart för sig något. Betraktande texter. Välkommen att lyssna.

Du vet den där känslan man kan få av att bara vilja ge upp alltsammans? Jag hoppas inte det.

I veckans program av Den Rörliga Lyrikern läser jag en berättelse som heter "Spring bort min vän!". Den handlar om ett förälskat par där hon, som heter Isabelle, räddar livet på sin fästman Dennis och därefter blir inlagd på sjukhus efter sina skador. Strax därefter får Dennis, som är konstnär, ett telefonsamtal från en konsthandlare i New York som vill ställa ut hans målningar där. Till en början känns det helt självklart för honom att tacka nej, tills dess att Isabelle berättar för honom att hon vill göra slut. Då har hon också sagt upp sig från sitt jobb, säljer sin lägenhet, flyttar hem till sina föräldrar utanför staden och ägnar sig en tid åt absolut ingenting. I New York flyter arbetet på bra för Dennis, med ett porträtt av Isabelle som inspirationskälla. Hur det slutar? Det får du höra i programmet, ha en fin vecka!

Inför den här veckans program har det känts sådär nytt och härligt när jag satt mig framför mixerbordet och läst helt och hållet nyskrivna texter. De som kommer läsas upp har nämligen aldrig tidigare lästs i programmet, inte i något program alls, faktiskt. De har hållits hemliga fram till nu, när det blivit dags att dela med mig av dem. Det blir tre dikter inledningsvis som följs upp av en monolog skriven av en kvinna i åttio års ålder, år 2094. Det, du! Välkommen att lyssna, fredag klockan 15 och med repris samma tid på lördag!

Det bästa med att varje vecka komma till studion och spela in ett program är när man känner sig inspirerad och har en massa nya texter på lager! Den här veckan tog jag bara med mig en skrivbok vars sidor jag till största delen fyller med dikter. Utöver detta läser jag ett inlägg på min egen blogg som heter Konstnärliga Tankar, och en berättelse som heter "...och nu går tåget". Spännande, va? Välkommen att lyssna på fredag klockan 15 samt lördag då en repris sänds samma tid.

https://konstnarligatankar.wordpress.com/2017/10/18/jag-ocksa/

Jag vet inte om det här är underskattat eller påtänkt överhuvudtaget, men känslan efter idétorkan när jag tar upp mina många böcker och tar med mig dem till radiostationen för ett program fyllt med äldre ögonstenar är helt fantastisk! Dessvärre tar programmet slut strax innan tjugo minuter har gått till följd av någon teknisk miss jag gjorde, kanske. Så det blir tyvärr bara ett par texter och musik resten av tiden.