De goda tiderna slutar rulla!

Den 30 juni går det allra sista programmet för Good times roll.

Efter ett år går det i graven.

Det har varit roligt att sända detta program. Mycket vatten har passerat under broarna under detta år.

Jag har fått stifta bekantskap med många härliga artister under året nämligen The Playtones, The Refreshments, The Boppers och Tomas Ledin.

I det sista programmet kommer det en hemlig gäst och vi ska spela dels one hit wonders och även låtar från artister och grupper med korta och intensiva karriärer.

Jag önskar er en trevlig rock-sommar och kanske hörs vi igen någon gång i framtiden.

Galna nätter och fest hela dagen...KISS!!!!

I det näst sista programmet ska Kiss porträtteras. Mycket härliga låtar utlovas som Detroit rock city, Who wants to be lonely och Ankie Baggers cover I was made for loving you.
Kiss rötter går tillbaka till Wicked Lester, ett New York-baserat rock'n'roll-band lett av Gene Simmons och Paul Stanley. De båda spelade i olika band med en gemensam medlem, Stephen Coronel (Simmons andra band var ett collegeband vid namn The Bullfrog Bheer). Simmons och Stanley bröt så upp Wicked Lester då Epic Records tackade nej till att släppa en skiva med bandet. I slutet av 1972 uppmärksammade Simmons en annons i tidningen Rolling Stone att en trummis, Peter Criss, sökte ett band och var villig att göra vad som helst för att lyckas. Simmons och Stanley lät Criss göra en provspelning, vilket resulterade i att Kiss blev en trio. I början av januari 1973 höll Simmons och Stanley flera provspelningar för att värva ännu en bandmedlem, en sologitarrist. Ace Frehley imponerade och knöts därför den 3 januari till bandet. Gruppen var nu komplett och bytte, på förslag av Stanley, namn till - "Kiss" (ett annat alternativ hade varit det mindre klädsamma "Fuck").
Frehley designade sedan den speciella Kiss-logotypen med z-liknande "s", något som kritiker påstod liknade nazistsymboler. Anklagelsen var dock absurd då både Stanley och Simmons var av judisk härkomst och Simmons mor en överlevare från Nazitysklands koncentrationsläger. I januari 1973 gjorde gruppen sitt första uppträdande på en klubb i Coventry, New York. Det var under dessa spelningar som gruppen började experimentera med att bära smink. Syftet var, förutom att det gav bandmedlemmarna speciella egenskaper (Simmons - (Demon), Frehley - (Space-Ace), Criss - (Catman), Stanley - (Starchild)), att odla en mystik och skapa intresse kring bandet och hur de egentligen såg ut. Detta visade sig vara en ett lyckat drag då det tillsammans med en spektakulär scenshow så småningom skulle ge bandet stora framgångar. I mars 1973 spelade Kiss tillsammans med Eddie Kramer in en demo med fem låtar.[4] Efter ett flertal mindre konserter under sommaren 1973 insåg bandet sitt behov av en manager och bjöd då in Bill Aucoin (producent för TV-showen "Flipside") på en live-spelning. Aucion såg bandets potential och ville knyta dem till sig; detta under förutsättningen att Kiss var villiga att kämpa för att bli "världens största band". Producent Aucion lämnade med löftet "...om jag inte lyckas hitta ett skivkontrakt åt er inom två veckor, så glömmer vi allt". Men allt gick väl och i oktober 1973 klev de fyra, som första band, in i Bell Sounds Studios på det av Neil Bogart nystartade skivbolaget Casablanca Records' lokaler i New York. På nyårsafton samma år spelade Kiss sin omtalade konsert på "Academy of Music" i New York då Simmons satte eld på sitt hår i ett försök att spruta eld. Simmons skulle senare under åren komma att göra fler missar i samband med eld och konserter; bl a ska han ha svalt flera dl tändvätska under ett nummer av samma karaktär som denna nyårsafton. I juni 1983 uppträdde Kiss för sista gången med smink; detta inför 175 000 fans på Maracanastadion i Rio de Janeiro, Brasilien. I september samma år chockade bandet musikvärlden genom att uppträda live på MTV för första gången någonsin UTAN smink. Samma månad släpptes det framgångsrika albumet Lick It Up. KISS genomför en av sina största turnéer på väldigt många år som tar gruppen till Europa hösten (november) 1983 där de spelar i Malmö, Göteborg och Stockholm. När Europaturnén tar slut i november går det första ryktet om att Vinnie Vincent skulle lämna gruppen. Så blev det inte utan istället fortsatte den nya sättningen med en framgångsrik 4-månaders turné i USA och Kanada. Vincent, som till stor del hade bidragit till Kiss nya och hårdare sound, sparkades efter sista spelningen på Lick it up-turnén som slutade sista mars. I slutet av 1991 gick Kiss in i studion för att spela in albumet Revenge. Samtidigt hade trummisen Eric Carr sedan en tid tillbaka diagnostiserats med cancer och den 24 november 1991 avled han till sist, endast 41 år gammal. Mycket nedstämda fortsatte bandet att göra klart albumet och lade till en låt tillägnad den avlidne Carr - Carr Jam 81. Eric Singer (som spelat med namn som Gary Moore, Alice Cooper och Black Sabbath) utsågs till Carrs efterträdare och blev den blott andra blonda medlemmen i Kiss, detta då blont också varit Peter Criss' naturliga hårfärg. Precis som Criss fick Singer färga håret för att "passa in".

Bandet som spelar vad helst dom vill...Status quo!

Nu ska ett av Englands största Boogierock-band, Status quo porträtteras. Det kommer att bli en hel timme med härliga låtar som Marguerita time och Whatever you want samt lite mindre kända låtar. Bandet bildades i London 1962, med namnet The Scorpions, av Francis Rossi och Alan Lancaster. Gruppen bestod även tidigt av John Coghlan, Roy Lynes. Bandet som under 60-talet var en psykedelisk popgrupp bytte 65 namn till The Spectres under vilket de släppte tre singlar men som floppade och de bytte namn igen till "Traffic" och kort därpå till Traffic Jam 1967. Senare samma år ändras gruppens namn till Status Quo, och samma år kom även Rick Parfitt med i bandet, precis innan inspelningen för gruppens debutalbum Picturesque Matchstickable Messages from the Status Quo år 68. Gruppen fick med detta album sin första hit Pictures of Matchstick Men som var skriven av Francis Rossi. Det släpptes ytterligare några till singlar i samma stil efter genombrottet men bara "Ice in the Sun" blev riktigt framgångsrik med med ytterligare en top-placering. -70 lämnade Lynes gruppen och de andra bandmedlemmarna börjar utveckla en hårdare stil. Status Quo turnerade ständigt runt Storbritannien och byggde sakta men säkert upp sitt rykte som ett renodlat boogierockband. 72 skriver gruppen ett kontrakt med skivbolaget Vertigo på vilket de släpper albumet Piledriver med hiten Paper Plane som kan sägas ha satt karriären i rullning. Med albumet Hello! -73 fick de sin första top 5-hit Caroline, en låt som senare också skulle fungera som öppningslåt till deras konserter, och gör så än idag. Bandet var ett av Storbritanniens mest framgångsrika rockband under 70-talet med flera album som hamnade på top 1, och framförde hits som Down Down, deras hittills enda singel som klättrat till nr.1 -75, "Rain" -76. Rockin' All Over The World -77 och Whatever You Want -79. -77 blir Andrew Bown på keyboard medlem i bandet. Under början av 1980-talets fortsatta framgångsperiod finns ändå inre motsättningar och 1981 lämnar trummisen John Coghlan bandet och ersätts med Pete Kircher. Bandet upplöstes sedan 1984 efter bråk mellan Rossi och basisten Lancaster vars musikstilar hade gått olika vägar under de drygt 20 åren de spelat ihop. Alan vägrade till och med vara med och promota singeln "Marguerita Time" från albumet "Back to Back" (1983), vilken placerat sig på en top 3:e plats. Under 1984 genomförs en utsåld massiv världsturné "End of the road". Men Status Quo återförenades, tillfälligt, för att spela på den stora välgörenhetsgalan Live Aid 1985 efter påtryckningar av Bob Geldof. Rossi och Parfitt hade också börjat arbeta på egna solokarriärer. Rossi släppte ett par singlar tillsammans med sin sångskrivarpartner Bernie Frost ("Modern Romance") och Parfitt spelade in ett album som hittills inte blivit utgivet ("Recorded Delivery"). Vissa av låtarna från Parfitts album har senare spelats in av Quo och använts som b-sidor till singlar. Lancaster flyttade till Australien för att spela med sitt band som hette The Party Boys. Bandet fick inget större genombrott utanför Australien. Status Quo återförenades som grupp officiellt 1985 med sättningen Francis Rossi, Rick Parfitt, Andrew Bown, John 'Rhino' Edwards (elbas), och Jeff Rich (trummor) samt släppte året därpå albumet In The Army Now vilket skulle bli deras mest sålda någonsin. Bandet fick även en top 2-hit med singeln med samma namn. Status Quo firade 1990 sitt 25-årsjubileum (sedan Rossi och Parfitt möttes 1965) med spelning för en specialinbjuden publik av journalister och annat nöjesfolk på samma ställe som de en gång startade på: Butlin's Holiday Camp i Minehead, och släppte ett storsäljande album samt video "Rockin All Over The Years" med gruppens 22 största hits. Där ingick den live-inspelade singeln "Anniversary Waltz" som steg till nr 2 på listorna, och innehöll ett medley av flera kända rocklåtar från 1950- och 60-talet. Detta medförde att de 1995 gjorde ett helt album med covers, kallat "Don't Stop" (Top 2) efter Fleetwood Macs hitlåt, där även The Beach Boys och Brian May från rockgruppen Queen m.fl. medverkade i ett par låtar, bl.a. singeln "Fun Fun Fun". Efter denna succé kom år 2000 ett andra coveralbum "Famous In The Last Century" och år 2002 ett tredje coveralbum (enligt kontrakt) Riffs som även innehöll några nyinspelningar av deras egna hits "Caroline", "Whatever You Want" och "Rockin' all over the world" m.fl. På det albumet spelar deras nya trummis Matt Letley som ersatt Jeff Rich år 2000. Men gruppen var inte nöjd med att spela in andras låtar och släppte 2002 det första albumet på flera år med eget material Heavy Traffic vilket förde dem enligt många fans helt tillbaka till sina rötter i boogierocken.

Nästa program handlar om KISS.

Han satte sitt bästa för oss och köpte vingar för pengarna...Mikael Rickfors!

En av den svenska rockens stora namn Mikael Rickfors ska nu avsluta det svenska tema som programmet har haft. Det blir en god kompott med blues, rock och visor. Där gullvivan blommar och Vingar är självklara låtar.
Han startade sitt första band, Mickes Skiffelgroup, redan som tioåring. Med tiden blev han sångare i Bamboo, som skivdebuterade 1968 med ”Everybody”s gone home”.
1970–1971 gjorde han två singelskivor i Sverige, på etiketten Mercury: "Candida"/"Jag måste gå för mig själv" med Sven-Olof Walldorfs orkester, producent var Anders "Henkan" Henriksson, skivnummer Mercury 6062016; samt singelskivan "Finns du kvar i stan ännu"/"Din sång"- även den på Mercury och med nummer 6062010.
I början av 1972 blev Rickfors medlem i den populära brittiska rockgruppen The Hollies där han fick ersätta sångaren Allan Clarke, som hade hoppat av bandet för att göra solokarriär. The Hollies hade lagt märke den svenska sångaren när Bamboo varit deras förband under en Skandinavienturné. Han blev erbjuden att komma till London på en audition: "Det ville jag naturligtvis. Jag åkte dit och sjöng. Det var en jäkla massa sångare på lång rad vid Oxford Circus, Air Studios. Man spelade in alla sångarnas insatser och innan jag visste ordet av hade man gjort en singel ("The baby") med min sång på. De hörde av sig: 'Kom över nu. Vi ska vara med i Top of the Pops!'" "The Baby", nådde plats nr 26 i Storbritannien samt listorna i flera andra länder. Bandet följde upp genom att släppa albumet "Romany", med en sång, "Touch", skriven av Rickfors. Mikael sjöng även bandets hit "Magic Woman Touch" och singeln "Don't Leave The Child Alone" – som han också skrivit.Gruppen fick ett oväntat uppsving då en singel ur gruppens föregående album (med Clarkes sång) klättrade upp till en andraplats på Billboards lista i USA. The Hollies genomförde sin första stora USA-turné med den nya sångaren, men turnén blev inte någon kommersiell framgång.Bandet spelade sedan in ett andra album, "Out on the Road" som innehöll en stor andel låtar skrivna av från Rickfors, men skivan släpptes endast i Tyskland och Spanien.I juli 1973 lämnade Rickfors gruppen: "Hade Hollies varit lite bluesigare hade jag hängt mig kvar, men de gjorde inte riktigt den musik jag ville göra just då". Rickfors har sedan mitten på 1970-talet spelat in soloplattor med rock med drag av soul. JJ Cale var en förebild när låtar som "Daughter of the night", "Dancing on the edge of danger" och "Tender turns tuff" blev hits. Han fick en stor hit 1987 med låten Som stormen river öppet hav som han sjöng i duett med Susanne Alfvengren. 1989 fick han sin dittills största hit i Sverige med låten Vingar från albumet med samma namn som släpptes 1989. Skivan spelades in och producerades tillsammans med gruppen Radio Rip-Off med musikerna Micke "Nord" Andersson, Max Lorentz, Johan Norberg, Mats Olausson, Ola Johansson samt Johan Åkerfeldt. 1990 bildade Rickfors Grymlings tillsammans med Magnus Lindberg (f.d. Landslaget), Göran Lagerberg (f.d. Tages) och Pugh Rogefeldt: "Vi samlades på min gård i augusti 1990, mest för att ha kul och träffas med familjerna. Det var 30–40 personer, samtidigt som vi hade en studio och spelade in när vi kände för det". Albumet "Grymlings" som släpptes samma år blev en stor succé, inte minst tack vare singeln "Mitt bästa för dig" och de av Rickfors komponerade "Kan du förstå (vad som händer)" och "Där Gullvivan Blommar". Rickfors släppte 1991 albumet "Judas River", producerad av Max Lorentz, där han återigen sjöng på engelska. Tack vare sin nyvunna popularitet i Grymlings sålde albumet bra och singeln "Woman & A Child" blev en hit.
1997 gjorde han comeback med den hyllade plattan "Happy Man Don't Kill" som innehöll duetter med bl.a. Percy Sledge och Sanne Salomonsen. Singeln "Run Run Run" blev en stor hit på radio och i kompbandet återfanns Kee Marcello (ex-Europe). 2004 släpptes den akustiska plattan "Lush Life" som innehåller mestadels covers. Mikael Rickfors och gamle vännen Mats Ronander gav i september 2008 ut albumet "Road songs" som duon Mobile Unit. Det var inte deras första samarbete, redan 1995 gav de ut en singel gemensamt kallad "Ljus och kärlek" och Ronander var även medlem i Grymlings en kort period som ersättare till Pugh Rogefeldt 2005. Mikael Rickfors deltog i den tredje deltävlingen av Melodifestivalen 2009 med låten "Du vinner över mig!", han gick vidare till andra omgången och slutade på en 5:e plats.

Nästa program handlar om Status quo.

Från Stockholm till Magaluf. En musikalisk resa om Thomas "Orup" Eriksson!

Thomas "Orup" Eriksson har en otrolig musikskatt som nu ska öppnas. Han kanske inte är så rockig men Good times roll har grävt fram de svängigaste låtarna som M.B, Magaluf och Stockholm.

Thomas Eriksson fick smeknamnet "Orup" redan som barn. Han har i intervjuer sagt att han inte minns hur han fick det, men att det på något sätt kommer från journalisten Lars Orup.

Eriksson växte upp i Huddinge. Hans pappa Hasse Eriksson var jazzpianist och det var med honom han debuterade som tamburinspelare vid 9 års ålder. När han blev äldre var han med i flera band som hade mindre framgångar: Intermezzo (1975–1981), Ubangi (1982–1985) och Thereisno Orchestra (1986–1987) (med Cia Berg). Han spelade även ishockey i Huddinge IK tills han var en bit upp i tonåren. Samtidigt försörjde han sig med tillfälliga arbeten som taxiförare, brevbärare och servitör. Under andra halvan av 1987 kom singeln "Är du redo?" följt av det stora genombrottet med singeln "Jag blir hellre jagad av vargar" (andra plats på Svensktoppen). I mitten av 1987 fick han följa med Eva Dahlgren, Roxette och Ratata i turnén Rock runt riket 1987.

Orup fick också fler framgångar, med hitlåtar som "Regn hos mig", "Upp över mina öron" och "Från Djursholm till Danvikstull" från de två första albumen, båda producerade av Anders Glenmark. 1989 deltog han även tillsammans med Anders Glenmark i Melodifestivalen 1989 och kom på andra plats, en hårsmån från segern. 1991 kom det engelskspråkiga albumet Orupean Songs som var ett försök till en internationell karriär. Av den blev det inte mera, men albumet sålde 20 000 exemplar i USA med hjälp av låten "My Earth Angel".

1994 slog han sig ihop med Anders Glenmark och Niklas Strömstedt och bildade GES. De spelade in singeln "När vi gräver guld i USA" som blev en jättehit under fotbolls-VM 1994. GES skulle egentligen bara ha blivit en engångsgrej, men det blev både en skiva som sålde 300 000 exemplar och en turné som blev sommarens största. GES återkom 2003 men albumet Den andra skivan togs inte emot lika väl.

Orup förklarade 2001 att han i fortsättningen främst tänkte arbeta med att skriva låtar åt andra. Han har bland annat skrivit låten "Det gör ont" åt Lena Philipsson, vilken vann Melodifestivalen 2004. 2006, då han sålt över en miljon skivor fördelat på sju studioalbum och två samlingsalbum, var han tillbaka som soloartist på albumet Faktiskt.

2007 genomförde han en bejublad krogshow med Lena Philipsson, vilket under första halvan av 2007 fick fyra getingar av Expressen, showen hade sedan nypremiär på Chinateatern i Stockholm i september 2007. Med Lena Philipsson har han skrivit låtarna till tre album, Det gör ont en stund på natten men inget på dan (2004), Jag ångrar ingenting (2005) och Dubbel (2008), på det sista medverkar han även själv som sångare.

Ytterligare en comeback som soloartist skedde när Orup släppte albumet Född i november (2010), varifrån titellåten gick in på Svensktoppen. 2011 genomförde han sin första soloturné på många år.

Orup gifte sig 1989 med flickvännen Sofia Eklöf (numera Wistam) men de skildes 1996. Tillsammans har de sonen Kid, som gått i sin pappas fotspår och spelar trummor i rockgruppen Basement Poetry. År 2009 släppte Kid sin första solo-debutlåt på samlingsalbumet Top Song Project.

I dag är Eriksson gift med Pernilla Pettersson och bor med henne och barnen Kid, Isidor, Charlie och Seth på Lidingö utanför Stockholm.

I nästa program porträtteras Mikael Rickfors.

Gyllene tider...bandet som tar pulsen på sommartiden!

1982 var året då alla hade "Sommartider" på hjärnan. En av de största sommarplågorna i svensk musikhistoria. Efter denna dunderhit gjorde bandet Gyllene tider skäl för sitt namn. Nu inför sommaren ska Good times roll uppmärksamma detta band i en härlig kompott med kända och okända låtar som (Dansar inte lika bra som) sjömän, den engelska låten Teaser japanese och självklart Sommartider.

Bandet startades 1977 som "Grape Rock" av Per Gessle (sång, gitarr) och Mats "MP" Persson (gitarr). (Några inspelningar från den tiden finns på skivan Jag har förstått allt, men jag kan inte ge några detaljer som gavs ut i 100 exemplar av Per Gessle på Mats Perssons 30-årskalas. Den går förmodligen bara att få tag i som bootleg.) Senare anslöt sig även trummisen Micke "Syd" Andersson och basisten Janne Carlsson till gruppen och de bytte namn till Gyllene Tider. Det var dessa fyra som spelade in den första EP-skivan Gyllene Tider, även kallad "den gula EP:n" 1978, egenhändigt utgiven i 900 exemplar.

Per Gessle sparkade Janne Carlsson ur gruppen 1979 och han ersattes av Anders Herrlin. Kvartetten förstärktes dessutom med Göran Fritzon på klaviatur, och den sättningen har gruppen behållit sedan dess. Strax efteråt hörde Kjell Andersson på skivbolaget EMI av sig och ville ge bandet skivkontrakt sedan han hört låtarna Billy, Rembrandt och När alla vännerna gått hem från den gula Ep:n. Första albumet, Gyllene Tider, spelades in och släpptes samma år. En singel med dubbel A-sida släpptes också, låtarna var Flickorna på TV 2 och Himmel no. 7. I februari 1980 gick den upp på första plats på försäljningslistan.

Gyllene Tider avslutade sin första, riksomfattande Sverige-turné på dansbanan Rotundan i Hindås 1980. Den 30 april 1981 inträffade en olycka före en konsert på Masten i Kristianopel, Blekinge. Tre personer trampades ned och omkom när en stor mängd människor samtidigt försökte ta sig in till konserten. En orsak till olyckan sägs vara att det var ovanligt kallt och de flesta besökare väntade till absolut sista stund innan de tog sig till spelningen.

1983 valde Gyllene Tider att påbörja en satsning på utlandskarriär och spelade in The Heartland Café på engelska. Den utkom i februari 1984. Gyllene Tider kallade sig för Roxette under utlandslanseringen. Denna satsning föll dock inte väl ut.

Gyllene Tider upplöstes i mars 1985 efter diverse dispyter samt den misslyckade lanseringen utanför Sverige.

1989 återförenades Gyllene Tider en kort period, och spelade som "Pers garage".

Ytterligare en återförening 1995 ledde till deras första hitlåt på Trackslistan, Det är över nu samt samlingsalbumet Halmstads pärlor. Den enda spelningen 1995 skedde på Stora Torg i Halmstad. Spelningen gav mersmak, och en turné runtom i Sverige vid namn Återtåget '96! ordnades i juli-augusti 1996.

2004 fyllde Gyllene Tider 25 år och firade detta med en ny turné - GT25 sommarturné 2004. Detta var den största turnén i Sverige någonsin då de drog närmare en halv miljon besökare. På Nya Ullevi spelade de inför nästan 60 000 åskådare.

Ett program med Oslagbara låtar och en hel timme Om Niklas Strömstedt!

Han har kallats en obotlig romantiker av många. Nu ska Good times roll hedra Niklas Strömstedt mannen bakom hits som Oslagbara, Om samt Sven-Ingvars dunderhit Byns enda blondin.

Bo Anders Niklas Strömstedt, född 25 juli 1958 i Lund, är en svensk popsångare och låtskrivare. Han är son till Bo Strömstedt och Margareta Strömstedt.

Redan 1967 medverkade Strömstedt i julkalendern Teskedsgumman i ett avsnitt i rollen som Bengt. Sin musikaliska karriär inledde han som DJ och frilansmusiker. Han spelade bland annat klaviatur på Ulf Lundells skivor Längre inåt landet (1980), Den vassa eggen (1985) och Det goda livet (1987) samt turnéerna 1979, 1980 och 1985. Han släppte även två soloskivor, Skjut inte... det är bara jag! (1981) och Andra äventyr (1983). Ingen av skivorna fick någon nämnvärd framgång och Strömstedt fortsatte skriva tillsammans med andra och som bakgrundsmusiker. 1987 spelade han in en skiva tillsammans med Lasse Lindbom och Janne Bark under namnet Triad. Samma år fick gruppen en stor julhit med låten "Tänd ett ljus" som i efterhand har blivit en julklassiker.

1989 släpptes albumet En gång i livet som bland annat innehöll hitlåtarna "Sista morgonen" och "En kvinna och en man" varav den senare var en duett med Anne-Lie Rydé. Albumet blev en framgång och låtarna spelades flitigt på radio. Strömstedts största hitlåt som soloartist är låten "Om" från albumet med samma namn, som både blev listetta på singellistan i Sverige och etta på Svensktoppen 1990. 1991 var han en av artisterna på turnén Rocktåget tillsammans med Tomas Ledin och Lena Philipsson. Han gav 1992 ut albumet Halvvägs till framtiden med singelhits som titelspåret, "Oslagbara" och "Bilderna av dej". Till den svenska Melodifestivalen 1992 skrev Strömstedt "I morgon är en annan dag" som framfördes av Christer Björkman, vilket blev den segrande melodin.

1994 bildade han gruppen GES tillsammans med Anders Glenmark och Orup. De skrev Sveriges officiella låt till Fotbolls-VM 1994, "När vi gräver guld i USA". Låten blev en landsplåga, inte minst tack vare att det svenska landslaget tog brons det året. Efter en framgångsrik turné 1995 splittrades dock gruppen. 1997 släpptes albumet Långt liv i lycka som blev uppmärksammad i samband med singeln "Inga änglar gråter" vars text behandlade Strömstedts och hustrun Efva Attlings skilsmässa. Albumet var en succéartad comeback för Strömstedt och blev bland annat etta på den svenska albumlistan. Han åkte samma år ut på en framgångsrik sommarturné. Strömstedt har förutom egna plattor också skrivit signaturmelodin till TV-serien Nya tider, som visades i TV4 åren 1999-2003. Han har också skrivit sångtexter på svenska till succémusikalen Mamma Mia!. Han släppte skivan Du blir du jag blir jag 2001 som innehöll hitsingeln "Med nyförälskad hand". Därefter tog Strömstedt återigen ett långt uppehåll.

Han deltog i Melodifestivalen 2008 som joker i den fjärde deltävlingen i Karlskrona. Han kom dock på sista plats. Under juli och augusti 2009 deltog Strömstedt i Diggiloo-turnén. I oktober samma år inledde Niklas turnén 30 år i kärlekens tjänst för att fira tiden som gått sedan han började sin bana som professionell musiker. I december släpptes en samlingsskiva med samma namn. Turnén fick strålande recensioner och förlängdes till sommaren 2010. I mars 2010 blev Niklas Strömstedt körledare för Växjökören i TV4-programmet Körslaget. Eftersom Ola Svensson 2009 tävlade och vann Körslaget med en kör från Strömstedts födelsestad Lund, valde Niklas att tävla med en kör från sin mamma Margaretas hemtrakter där han vistats mycket som ung. Han medverkade i säsong 5 av SVT-programmet Stjärnorna på slottet 2010-2011.

Nästa program handlar om Gyllene tider.

Han tar dig till himlen och sommaren...Bryan Adams!

80-tals rockens utan tvekan störste artist Bryan Adams ska nu porträtteras. Vem minns inte låtarna Summer of 69 och den smäktande balladen Heaven.

Bryan Adams, född 5 november 1959 i Kingston i Ontario, Kanada är en kanadensisk rockartist och fotograf, folkkär för sin amerikanska jordnära rock'n'roll och mest känd för musikaliska alster såsom (Everything I Do) I Do It for You, Heaven och Summer of '69. Adams har tilldelats Order of Canada och erhållit två Grammypriser (1992).

Bryan Adams började sin musikaliska karriär som 15-åring i bandet Sweeney Todd 1975 men lämnade bandet året därpå. Han debuterade som soloartist 1977 med singeln Let me take you dancin' och släppte sitt första album Bryan Adams i februari 1980. Han fick sitt genombrott i Europa och USA 1983 med albumet Cuts Like a Knife. Året efter följde han upp med albumet Reckless, med låtar som "Run to You", och "Summer of '69". Han har sedan haft flera stora framgångar, bland annat musikalbumet Waking Up the Neighbours från 1991.

Adams har även skrivit flera låtar till olika filmsoundtrack, bl a " (Everything I Do) I Do It for You" från Robin Hood: Prince of Thieves (1991), "All for Love" från De tre musketörerna (1993), "Have You Ever Really Loved a Woman?" från Don Juan DeMarco (1995) och även hela soundtracket till filmen "Spirit -Hästen från Vildmarken". Han har blivit nominerad tre gånger till Oscars för sina filmkompositioner.

Utöver hans musikaliska arbete är Adams också fotograf vilket lett till publiceringar i flertalet tidningar så som Vanity Fair, Harper's Bazaar och Jane bland andra. Han har också gjort utställningar vilka är:

Royal Ontario Museum, Toronto 1999
The McCord Museum, Montréal 2000
Satachi Gallery, London 2000
Photokina, Köln, Tyskland 2001
ICA, Institute of Contemporary Arts, London 2004
Royal Ontario Museum, Toronto 2004
Calvin Klein, NYC, Dallas, Paris 2005
Canada House, Trafalgar Square, London 2005/2006
Photokina, Köln, Tyskland 2006
Il Tempio Di Adriano, Rom, Italien, July, 2006

Den 12 februari 2010 framförde han tillsammans med Nelly Furtado låten Bang the Drum då olympiska vinterspelen 2010 i Vancouver öppnades.

I nästa program porträtteras Niklas Strömstedt.

Roy Orbison, mannen bakom solglasögonen!

Ja helgens program ska handla om Roy Orbison, mannen som gett solglasögonen ett ansikte. Det blir en låt-skatt med melodier som Oh, Pretty woman och California blue.

Roy Orbisons image gick aldrig att ta fel på, nästan alltid klädd i svarta kläder, solglasögon av modellen Ray-Ban Wayfarer och en gitarr av märket Gibson. Hans genombrott kom 1956 när han sände en demo av låten "Ooby Dooby" till skivbolaget Sun Records, låten spelades in och blev en hit. Efter det följde låtar som "Only the Lonely" (som såldes i drygt två miljoner exemplar), "Running Scared", "Crying", "In Dreams", "It's Over" och kanske den största hiten av dem alla "Oh, Pretty Woman". Den senare skriven på 40 minuter och sålde 7 miljoner singlar.

Orbison skrev de flesta av sina låtar själv och de handlar ofta om olycklig kärlek eller sorg. Under de mest framgångsrika åren skrev han låtar tillsammans med Joe Melson. Orbisons sätt att skriva låtar var lite speciellt; han följde inte några "kompositionsmallar" utan ofta bara började han och så blev det som det blev. En av hans låtar, "Southbound Jericho Parkway", har bara vers utan refräng eller melodislinga.

Orbison turnerade över stora delar i världen, ibland tillsammans med stora band som The Beach Boys och The Rolling Stones. 1963 turnerade han i Storbritannien med The Beatles.

Orbison höll på att göra comeback efter succén med supergruppen Traveling Wilburys 1988 och det nya soloalbumet Mystery Girl som låg färdig för utgivnining i början av 1989. I en paus i sin långa, ansträngande PR-turné besökte Roy sin gamla mamma i Tennessee. Två steg innanför ytterdörren föll han ihop i en hjärtattack, rakt i sin mors armar. Han avled samma dag, den 6 december 1988, bara 52 år gammal.

Roy Orbison fick tre söner med sin första hustru Claudette (som även fick en låt uppkallad efter sig, skriven av Orbison och framförd av The Everly Brothers år 1957), som dog 1966 efter blivit påkörd av en lastbil medan de körde sina motorcyklar, och Orbison såg sin fru avlida när de precis hade försonats. Tragiskt nog dog två av barnen i en husbrand 1969. Jonny Cash köpte fastigheten och planterade en fruktträd där huset stått. En av sönerna överlevde, bor numera i Texas och skriver en del sångtexter. Med sin andra fru, Barbara, fick han två söner, Alexander och Roy Kelton jr., varav den senare bor i Sverige.

Låten Oh, pretty woman blev 1989 ledmotiv till filmen Pretty woman med Richard Gere och Julia Roberts i huvudrollerna.

Nästa program handlar om Bryan Adams

Bara det bästa är gott nog för Tina Turner!

Nu ska denna starka makabra kvinna få ett eget program. Denna Tina Turner. Hits som Proud Mary och What's love got to do with it kommer att avnjutas.

Tina Turner eller Anna Mae Bullock föddes den 26 november 1939 i det lilla samhället Nutbush, Tennessee. Hon var dotter till Zelma Bullock och Floyd Richard Bullock. Föräldrarna skiljdes och Anna Mae samt en av hennes systrar, Allene, levde kvar med sin mormor i Nutbush när Zelma flyttade in till Saint Louis. Senare flyttade även Anna Mae och Allene in till sin mamma i stan. Anna Mae träffade där Ike Turner. Efter viss tvekan fick hon lov att sjunga med Ike och hans band. 1960 hoppade hon in för en sjuk sångare i låten A fool in love. Ike sägs ha blivit imponerad av hennes sånginsats och gav ut låten med Anna Mae istället för en annan sångare. Låten blev en enorm R&B-hit och låg som bäst 2:a i topplistor i USA. Anna Mae tog nu namnet Tina Turner och Ike bytte gruppens namn till The Ike & Tina Turner Revue. De gifte sig i Tijuana, Mexiko 1962.

Ike och Tina fick under 1960-talet en rad hits, såsom Honky Tonk Women, Come Together, I Want to Take You Higher. Och även River Deep, Mountain High, som producerades av Phil Spector. I mitten av 1970-talet började äktenskapet knaka i fogarna. Ikes narkotikamissbruk ledde till ett allt mer oberäkneligt och fysiskt kränkande beteende. Detta medförde att gruppen förlorade i status. Tina, som blev grovt misshandlad, begärde skilsmässa 1978, efter ett 16-årigt äktenskap. Tina Turner fick tillsammans med saxofonisten Raymond Hill år 1958 sitt första barn, Craig. Med Ike Turner fick hon år 1960 sonen Ronnie. Hon adopterade i samband med äktenskapet med Ike Turner dennes två barn från tidigare förhållande, Ike Jr. och Michael.

Turner hade inga pengar efter skilsmässan. Hon arbetade hårt under tiden efter. 1978 släppte hon albumet Rough, som var ett avsteg från det funkiga R&B-soundet från The Ike & Tina Turner Revue. Det märktes starka rockinfluenser som visade vilken riktning hon önskade att hennes musikaliska karriär skulle ta. Turner började turnera intensivt för att täcka sina levnadsomkostnader. 1982 gjorde hon en cover på "Ball of Confusion" tillsammans med British Electric Foundation. Producenterna blev väldigt imponerade av tolkningen. De övertalade henne att spela in "Let's Stay Together". Låten släpptes i Europa och placerade sig på en 6:e plats på den brittiska topplistan.

1984 gjorde Turner vad som på vissa håll kallats den mest fantastiska comebacken inom rockmusikens historia. I maj släpptes singeln What's Love Got to Do with It. Den nådde 1:a platsen på Billboard Top 100 och blev en enorm succé. Låten låg på albumet Private Dancer, vars titellåt skrevs av Mark Knopfler. Den var egentligen ämnad för Dire Straits album Love Over Gold och sålde över 14 miljoner exemplar. Private Dancer vann fyra av de sex Grammys den var nominerad till samt även en MTV Video Music Award och två American Music Awards. I februari 1985 inledde hon sin första soloturné, Private Dancer Tour, som även den blev en enorm succé.

Efter succén med albumet Private Dancer accepterade Tina rollen som Aunty Entity i Mad Max bortom Thunderdome med Mel Gibson. I juli 1985 uppträdde hon på Live Aid tillsammans med Mick Jagger där de sjöng "State of Shock" och "It's Only Rock 'n Roll (But I Like It)", vilket idag ses som ett legendariskt uppträdande. I augusti kom "We don't need another hero", från soundtracket till Mad Max bortom Thunderdome, ut på singel. Även den nådde högt upp på listorna: 2:a i USA och 3:a i England. Sången vann även en Grammy för bästa kvinnliga popröst och en Golden Globe Award. I november 1985 släpptes låten "It's only love" som är en duett tillsammans med Bryan Adams. Sången nominerades till en Grammy för "Best Rock Performance by a Duo or Group with Vocal".

I nästa program porträtteras Roy Orbison.

Ett tema-program för dig som gillar klösig blues, rivig rock'n'roll och härlig rockabilly. Programmet har full fokusering på artister och band från 50-, 60- och 70-talet men även på artister som tar inspiration från dessa epoker.

Rock on and enjoy it!

Redaktion

Emanuel Olofsson.

Extern länk

k103goodtimesroll-good...

Följ oss via RSS

Kontakt

goodtimesroll@k103.se