Guess who's back? Back again! Den här gången är det inte Eminem utan musikredaktionen som letat sig tillbaka efter diverse sommaräventyr. Och vi har givetvis med oss ett gäng låtar till guldkorn som förgyller rotationen. Vad sägs till exempel om ny musik från Say Lou Lou, The Tallest Man On Earth och Kurt Vile?

I övrigt domineras veckan av lite tyngre beats. Dröm dig tillbaka till Way Out West med Mura Masa och Imenella eller dansa in hösten med Sammy & Johnny Bennett i sällskap av Parham, Dj Black Moose med Leslie Tay, Erik Lundin & Finess, Para Fiction eller Duckwrth. Listan kan göras lång som ni märker.

Dessutom: Bloods, OVERJOYED, Robyn.

Hela rotationen kan du lyssna på här: https://open.spotify.com/user/k103/playlist/1lZOYfnP4i1XNere1HJgCw?si=CX...

Tidigare i år släppte Rhye sitt andra album "Blood". Det var ett efterlängtat sådant som nu tagit Mike Milosh och hans band på turné världen över. I torsdags hade turen äntligen kommit till Göteborg och Way Out West och i samband med spelningen i Annedalskyrkan fick K103 en pratstund med Milosh.

Hör honom berätta om alltifrån senaste skivan till vilka fikabröd han testat i Göteborg. Om hur det är att turnera och att spela utan setlist. Om hur det är att upptäcka nya platser och hur relaxat livet kan vara som musiker.

Lyssna nedan, mycket nöje!

Molnen hopar sig, det ser mörkt ut på himlen och med pondus äntrar Lykke Li Flamingo-scenen. Musiken och hennes artistpersona är inte längre so sad, so sad utan so sad, so sexy. Och det märks. Scenspråket är ett annat, det finns en ny typ av attityd och kaxighet som liksom hennes nya sound andas mer rnb. Mörkret, som väl är ett av Lykke Lis främsta kännetecken, finns fortfarande där men det känns inte lika djupt som när det begav sig med ”I Never Learn” och ”Wounded Rhymes”. Något man påminns om under låtar som ”Gunshot” och ”I Follow Rivers”. De blir oundvikligen mer kraftfulla live jämfört med låtar från ”So sad so sexy", men istället för att bli nostalgisk känner jag snarare att det hade varit kul att få höra dem i versioner som minner mer om det nya.

Apropå mörker så önskar jag att det hade varit just det under spelningen. Även om ett obarmhärtigt regn kan göra sitt för att bidra till rätt sinnesstämning, så känns det som att det snarare sköljer bort än tillför. Frågan är om det inte blir lite av en barriär mellan scenen och publiken, för det känns inte som att musiken når riktigt hela vägen fram.

Det tog några lyssningar för mig innan den nya skivan satte sig, men nu är jag helt hooked. Och kanske gäller det också live, så vi får hoppas att hon kommer tillbaka snart igen.

Text: Emilia Håkansson
Foto: Hilda Arneback

12:e upplagan av Way Out West och man kan konstatera att det är ett väldigt väloljat maskineri en får besöka. Festivalen har provat sig fram många gånger tidigare och haft gått om tillfällen att rätta fel, förbättra och utveckla. Vissa gånger har det inneburit större steg än andra. I år bjuder inte wow på några större förändringar. Det känns tryggt, smidigt, proffsigt och därmed också bekvämt och kanske lite, lite tråkigt. Men jag klagar absolut inte. Som återkommande gäst är jag glad att se förändringarna från år till år. Och efter att ha missat de senaste åren är jag glad att återigen vara på plats. För det viktigaste för en festival är alltid banden, och i år erbjöds en lineup som lockade mig tillbaka till Slottsskogen i Göteborg.

Nånting som Way Out West verkligen har utvecklat genom åren är bredden i utbudet, med filmvisningar, paneldiskussioner och föreställningar. Därför känns det kul att inleda hela festivalen med Timbuktus monologföreställning En droppe midnatt. En bearbetning av hans bok med textutdrag varvat med musik. Funkar perfekt på höjdenscenen som är vikt för innehållet som inte kategoriseras som livemusik. Många har hittat dit och trots att föreställningen är lång hålls koncentrationen på topp av den stora publiken genom hela showen.

Torsdagen fortsätter sedan med stegrande intensitet. Nils Frahm är först ut på största scenen Flamingo med en spelning som redan recenserats här på K103. Göteborgsfavoriterna Avantgardet dyker upp som en sen överraskning och får göra en bonusspelning inne på vipområdet, som bara blir större för varje år. Spelningen blir bra trots förutsättningarna, det är fortfarande tidigt och vippubliken som består av blandat branschfolk är lite sega till en början.

Vädret är strålande och intressanta spelningar fortsätter smattra över hela området så det är bara att kryssa mellan scenerna. Charlotte Gainsbourg är överraskande bra men Patti Smith lockar också. Några krockar i programmet är oundvikligt. Iggy Pop alltid lika fascinerande som den urkraft han är. Brockhampton från Texas bjuder på en blandning av boyband och hiphop i Linnétältet. Bredvid står musiktidningen Gaffa med en liten husvagnsscen och bjuder på små minispelningar mellan varven. Där får Yungblud ta vid när Brockhampton tystnar. Kul med en extra chans när det är svårt att hinna med allt på Stay out west-scenerna i natten.

Det jag personligen sett fram emot mest på festivalen inleder Pusterviks klubbscen. The Lemon Twigs från New York bjuder på ösig, 60-talsinpirerad musik som blandar influenser friskt genom ett modernt filter. Tyvärr är ena halvan av brödraduon sjuk så svårt att veta hur bra det kunnat vara och vilka infall vi går miste om. Håll utkik på K103 i höst för att höra vår intervju med dem.

Wow är en omväxlande festival och i år kom det att gälla även vädret. Torsdagens sol byts på fredagen ut mot hård blåst och insläppet får skjutas upp två timmar. Man märker att arrangörerna jobbat hårt med att vindsäkra scener och området, vädret lugnar sig också under dagen och programmet rullar på utan större ändringar. Timbuktu dyker upp för andra gången, nu för spelning på stora scenen kompad av Damn! som så många gånger förut. Lily Allen bjuder på festivalens mest underväldigande spelning, utan livemusiker, backdrop eller scenshow. Kontrasten är stor när M.I.A., något försenat, dundrar på med en kort men sjukt intensiv spelning. M.I.A. och fredagens avslutning Kendrick Lamar finns redan recenserade här.

På Bananpiren finns det största området när Slottsskogen stänger, i år med en fjärde scen som är motsvarigheten till dungenscenen med dj:s. Oskar Linnros lockade fredagens största publik inne i magasinet, och följdes av lokala hjälten Parham. Stay out west-området på Bananpiren är någonting som verkligen fallit på plats och fungerar utmärkt i år. Att satsa på färre spelplatser är ett lyckat drag för att minimera krockarna då det annars inte går att hinna med att ta sig mellan olika ställen i stan.

Sista dagen och nytt väderstrul. Lördagen bjöd på regnoväder och Slottsskogen fick återigen öppna senare än planerat. Men schemat kunde kastas om utan några större problem. Markus Krunegård spelade på Azaleascenen och gästades av Miriam Bryant. Precis som dagen tidigare då Krunegård gästat hennes spelning. Little Jinder spelade på Flamingo men verkade lite besvärad av teknikproblem genom hela spelningen. Thåström levererar en mullrande lågintensiv show precis som man förväntar sig. Avslutande Arcade Fire överraskar på mig med sin snygga scenshow, omväxlande musik och galet mycket folk på scen. Beger mig återigen vidare till Bananpiren för att se Hurula och brittiska Dream Wife, som blir årets bästa nya bekantskap. Sånt hör ju till på festival.

Att Way Out West är en festival med höga ambitioner, miljösatsningar på vegetarisk mat och ett bredare perspektiv än bara musik känner vi till sen gammalt. Trots bredden och utbudet så är inte 2018 års upplaga något som överraskar. Proffsigheten har sin baksida när ytan blir för välpolerad. Ett wow-talk på lördagen om popkulturens död sammanfattar det bra, när publiken vuxit upp och fått mer pengar, sponsorerna strömmar till kommersialiseringen tar udden av det nya spännande som man alltid förväntar sig av ny kultur. Metaperspektivet går inte obemärkt förbi när detta diskuteras på plats i ett samtal sponsrat av havremjölk.

Text: Kennet Sundberg